“Liv och Död Strömquist” skapar en begreppsapparat till sånt vi vanliga dödliga vet, men inte förstår

Linda Brelin ser premiären av “Liv och Död Strömquist” på Dramaten och tänker på orealistiska drömmar, Google-recensioner, psykoterapi och sin egen oförmåga att konsumera sig lycklig.

Det blev fredag, det blev internationella kvinnodagen och det blev dags för premiären av “Liv och Död Strömquist” på Dramaten. Till skillnad från serietecknaren Liv Strömquist och regissören Ada Bergers två tidigare verk på Lilla Scen, “Liv Strömquist tänker på dig!” och “Liv Strömquist tänker på sig själv”, skulle detta tredje verk nu ta plats på Stora Scen. Ett beslut fattat efter succén med de tidigare verken, eller genom att Mattias Andersson nu leder Dramaten vet ingen (eller jo någon, men i alla fall inte jag). Denna gång föregås inte verket av ett Strömquist-album, utan materialet är skrivet av Strömquist och Berger direkt för scenen. 

I mitt liv var det perfekt tajming att det var just denna fredag “Liv och Död Strömquist” skulle ha premiär. Dagen innan hade det nämligen (tillslut!) plingat till även i min digitala brevlåda och Skatteverket kom med glädjens bud gällande skatteåterbäringen. Dessutom hade det uppdagats att jag även hade det dubbla antalet semesterdagar att ta ut under året än vad jag trott. Tydligen hade 2023 gjort mig oerhört pessimistisk. 

Man kan ju tro att denna ljuva och ovanliga kombination av att plötsligt ha både tid och pengar skulle ge mig känslan av sinnesro och glädje. Men icke. Istället hade min torsdagskväll präglats av stor ångest som försökt fördrivas med att frenetiskt googla olika kurser, workshops, extrajobb, resmål och retreats som skulle kunna omvandla denna tid och dessa pengar till något produktivt och minnesvärt. Jag fylldes snabbt med en känsla av meningslöshet när det som vanligt inte verkade fungera att konsumera mig lycklig, inte ens när det handlade om att köpa mig tid på en ekologisk bondgård i Portugal med yoga och “surprises”. 

Tur att det var just en föreställning kring dessa tematiker jag nu satt i publiken denna fredag för att se. “Liv och Död Strömquist” handlar just om vår samtids fascination för att konsumera och fatta beslut som ska få oss att leva länge, utan att ge oss några svar på varför detta är så viktigt. Istället fylls vår tid av allt mer absurda drömmar, önskningar och olika råd om hur vi ska uppnå evigt liv och framgång. I föreställningen gestaltas dessa teman i snabb satir av den tidigare Strömquist-casten Sanna Sundqvist, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern och David Book, nu även förstärkta av Johan Ulveson och Maia Hansson Bergqvist. Detta framför Daniel Åkerberg-Steens scenografi av en enorm akvarellmålning av vackra vyer prydda med enkla dörrar och stolar på varsin sida, som i Jesper Larsson ljus verkligen får liv. Framför denna enkla men ack så ståtliga bild deklarerade skådespelarna snart att de var här för att motivera och inspirera. Perfekt. 

I ett pärlband av dialog- och monologdrivna scener förflyttar skådespelarna oss sedan igenom en rad olika samtidsskildringar, den ena mer absurd än den andra. Vi får gestaltat hur vi beställer kläder online och returnerar/misslyckas med att returnera varor som ska göra oss snyggare (kritiken mot H&M:s sopberg av returer ligger som ett obenämnt raster). Vi gör gröna smooties med obegripligt innehåll. Vi ringer kundtjänst för att få hjälp att laga våra meningslösa prylar, men får istället bara frågor tillbaka som ”vad tyckte du om oss” och ”hur hittade du till oss” istället för att få verklig hjälp. Samma sak i terapirummet, som idag bara bebos av KBT-robotar alternativt traumabesatta ex-influencers. Där gör David Book en genialisk gestaltning av en psykoterapeut med hypermaskulin PT-aura som skanderar ut att vi måste hitta “vår inre träbebis” (refererad till den enda solida delen efter alla lager hos en rysk docka). Där ska svaret finnas på frågan om hur vi ska leva våra liv. Hysteriskt roligt blir det också när vår förmåga att drömma allt större och större utan egentliga mål, gestaltas i en scen där skådespelarnas högsta dröm blivit att ammas av en alvdrottning som viskar obegripliga, läspande ord som slutar på “ur”, där alla snart tävlar om hennes bröst. Mot slutet kommer Eric Stern in på scen och säger ”Visste du att livet bara är en enda ångestpromenad mot döden” och när han inte får svar går han ut igen, för att sedan komma tillbaka och upprepa samma mening gång på gång. De andra skådespelarna nickar men ignorerar honom eller byter ämne och han får upprepa meningen i oändligheten. Kanske en symbol för alla dörrar som redan slagits in, men som fortsätter slås på ändå för att ingen reagerar. 

Längtan efter en egen inre röst är stark i en värld där det finns så många val och vi exponeras för dessa i ett sånt tempo, att allt bara blir ett diffust blurr av möjligheter och goda råd som någon annan kapitaliserar på. I samtiden är alla motgångar bara bitar av en framgångssaga och alla misslyckanden material att bygga företagsimperium på. Det mätbara samhället har gått bärsärk och slagit ner alla idéer om komplexitet. Fyrkantiga enkätsvar och betygsättning på Google har blivit en individdriven maktfaktor (om du tvivlar på detta rekommenderar jag en titt på dokumentären ”Skamlös” på SVT play). Nostalgiskt kan vi blicka tillbaka på när betygsättningar på internet bara var något ens mormor ägnade sig åt. Förhållandet kund-konsument har dessutom blivit helt uppluckrat där kunden idag ska finnas till för företaget, snarare än tvärtom. Ibland är det ännu mer förvirrande än så, för man vet knappt längre vem som är kund, säljare och produkt. Det är som det brukar heta: Om du inte betalar för produkten, så är du själv produkten. Mina algoritmer skickar just nu bara klipp på tjejer som lyfter extremt tunga vikter och råd om how-to-heal-your-traumas-and-find-your-perfect-partner-klipp. För det ska jag tydligen ha min egen uppmärksamhet att beskylla. I din feed är det inte bara du som ska köpa, utan det är du och allt det du skulle kunna vara som blir både köpt och sålt. 
‍
Samtidsreferenserna och kopplingarna till det egna livet är oändliga i “Liv och Död Strömquist”. Egentligen är det inga nya tankar som presenteras, men de förmedlas på ett sätt som gör världen vi lever i lite mer begriplig. Skådespelarnas uppriktigt hjärtliga och humoristiska gestaltande ihop med den intelligenta och finurliga texten gör att föreställningen lyckas skapa en begreppsapparat till sånt vi vanliga dödliga vet, men inte förstår. Att få nutiden paketerad på scen av Strömquist och Berger blir som att få på sig nya kontaktlinser med korrekt styrka efter en tids famlade i omedveten blindo. Plötsligt finns konturerna där och gör ens upplevelser tydligare, i en värld som oftast är blurrade av filter. 

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med alla pengar och alla semesterdagar, men efter att ha sett “Liv och Död Strömquist” känner jag mig i alla fall inte lika knäpp som är stressad över det. 

‍