Kritikern måste skärskåda sitt seende

Josephine Gray om kritikens pragmatiska och metafysiska plan och om hur kritikern bör motstå frestelsen att göra uttalanden baserade på eget tyckande.

Fenomenet ”teater” har i över tre millennier etsat sig fast i människans psyke och omgivning trots dess konstanta transformation av form och plats.(1) Vad som ej förändrats är dock dess ursprung ur aktiviteten i att se, från grekiskans theasthai. Teatern bjuder in till att se någonting. Dess väsens fastklamrande till vårt psyke härstammar även det från antiken i dess mening av ande och liv, genom psykhē. Teatern är en arena vi tillsammans upplever genom ett delat psyke – våra andetag. Denna funktion vet vi existerade i de antika tragedierna som skrevs enligt versmått som svepte in publiken i samma andetag som protagonist och kör (xoros). Men i denna upplevelse av en delad existens: vad är det vi ser? Och hur kan vi öva upp vår förmåga att se? 

I ordets rätta bemärkelse är skådespelaren den som observerar, men detta seende är riktat inåt, gentemot en genomgående transformation av sig själv i samspel med ensemblen. Det ligger istället hos publiken att upprätthålla ett seende utåt vilket publiken åtar sig genom att vara i ett tillstånd av uppmärksamhet gentemot sitt eget seende. Detta seende fungerar på två plan. Det första planet är de fysiska aktionsbaserade detaljerna – den pragmatiska realiteten av verket, dvs., alla sinnesförnimmelser som uppstår i relation till seendet. Det andra planet befinner sig inom metafysiken – det som är ogripbart inom fysikens lagar. Det kan liknas vid en skugga som uppstår utav den upplevelse vi går igenom grundad i våra sinnesförnimmelser. 

Denna urskiljning mellan det synliga kontra det osynliga leder oss ett steg närmre gentemot det vi oftast talar om efter att vi sett ett teatralt verk. Vi reflekterar över verkets komposition, rörelse, diktning, ljus och scenografi vilket i sin tur grundar de känslor, förnimmelser och bilder vi upplevt genom skådandet. De fysiska attributen möjliggör vår metafysiska upplevelse av det osynliga. Denna transposition mellan det sedda och det upplevda är begynnelsen av en urskiljning vilket oftast leder till en åsikt (doxa) kring det vi sett. Vår position i världen som varelser dikterade av våra intryck (som i sin tur ger upphov till känslor) gör att vi allt som oftast drar slutsatser om ting vi tycks veta baserade på åsikter. Detta logiska steg händer per automatik, men kan ha förödande konsekvenser då ett vetande (episteme) oftast agerar resolut medan ett tyckande genom åsikter konstant oscillerar mellan ett vetande och icke-vetande: vaghet är dess kvalité.(2) 

Denna ambivalenta attityd vi i vardagen attribuerar till idén om våra åsikter kontra vad vi tycks veta ställs på sin spets när vi talar om rollen av kritik inom teater. Om vi ser till kritikens ursprung finner vi den urindoeuropeiska roten krie vilket betyder ”att sålla”. Från detta formas det grekiska ordet krínein, ”att urskilja”, vilket i sin tur leder till kritike, ett ord vi är mer familjära med idag. Denna form av ”att urskilja”, dvs. kritike, är ett sammansatt ord från krínein + technē (praktiskt kunnande). Funktionen av den som utför ”kritike” är att denne är ”skicklig i att urskilja”. Technē måste här förstås som den praktiska kunskapen av någonting, på samma sätt som en lärling så småningom bemästrar konsten av dess mästare. 

Technē var länge ansett oskiljaktigt från episteme, (teoretisk) kunskap/vetande. Genom att praktiskt utföra någonting får jag vetskap om dess funktioner, men jag får även djupare förståelse för dess praktik genom att ta till mig teoretisk kunskap. Ett exempel skulle vara läran om ljus. Genom att experimentera med ljuskällor i olika rum får jag en uppfattning om hur ljuset faller, men jag behöver även tillgång till läran om ljus, fraktioner och färg för att få en djupare förståelse om hur jag kan använda och manipulera ljus inom vitt skilda kontexter. Detta ter sig självklart, men frågan uppstår hur dessa två dimensioner av technē och episteme ska appliceras i förhållande till kritikern? 

Om hon är den som är ”skicklig i att urskilja” måste hon inom teatern skärskåda sitt eget seende genom att på något sätt utöva både praktiska och teoretiska övningar av dess (seendet av teaterns) väsen. Extra prekärt blir det när ämnet i sig – teatern – fungerar på både det fysiska och metafysiska planet varvid kritikern måste motstå frestelsen att göra vetande uttalanden baserade på oscillerande åsikter. Ännu en svårighet uppstår när vi talar om olika genrer av teater, dvs., dans, mim, dockteater, skuggteater, cirkus, samt så kallad ”klassisk” talteater. Kritikern måste alltså tillstå en enorm kunskapskälla som hon vid varje unikt tillfälle ska kunna hämta sin förmåga av att urskilja från. 

Detta arbete inom teatern – kritikerns roll – borde alltså vara att genom skrift vara ett språkrör för en metafysisk behandling av seendet av ett verk. Detta betyder att en ”kritiker” avsäger sig hennes uppdrag om hon endast ges/tar rum genom beskrivandet av en föreställning." Detsamma gäller när kritikern ställer ett uttryck av teater mot ett annat, vilket i praktiken motsvarar en jämförelse snarare än en urskiljning av verket inom sina egna parametrar. Slutligen, det som kanske är kritikerns mest utmanande roll, är att kultivera förmågan av att uppfatta anden (psykhē) av varje enskilt verk utan att kväva dess liv.

Den här texten är en del av artikelserien Kritik som genre som görs med stöd av Göteborgs Stad.
‍

1. Teater definieras i detta sammanhang som platsen där vi ser. Det betyder att alla slags former av scenframställning framförs här. Denna definition av teater härstammar från antikens Grekland varvid sång, musik, text, dans och akrobatik var de uttryck som användes på scen. Vi borde även komma ihåg att trots vår moderna uppfattning av en så kallad ”västerländsk teater” uppstådd ur de atenska dramerna så var världsbilden då mycket närmare vad vi idag skulle kalla en Medelhavs- och Mellanösternkultur. Västvärlden (dvs., en kolonial samt anglo-amerikansk världssyn) har prioriterat skapandet av en föreställning (narrative) kring realiteten av att vi kan dra en linje mellan antiken och vår moderna tid. Detta är en partisk historieskrivning som exkluderar den rika kultur som influerade antikens epicenter kring Medelhavet från Asien och Afrika.

2. Exempel: De flesta människor agerar utifrån en vetskap om att när de går och lägger sig på kvällen kommer de att vakna på morgonen. Denna vetskap är helt ogrundad–vi vet aldrig om vi kommer att vakna nästa morgon, men vår erfarenhet hittills uppmuntrar oss till att agera utifrån det scenariot som vi genom vana har valt att adoptera.