Debatt

Kritikbrist gör scenkonsten till välfärdsservice

Mikael Löfgren
-
20/9/2022

Mikael Löfgren om hur bristen på kritik som estetisk och politisk diskussion påverkar teaterns utveckling.

Ett perspektiv lyser med sin frånvaro i den teaterutredning som nyligen lades fram på uppdrag av Västra Götalandsregionens kulturnämnd, och som syftar till att belysa ”situationen för teater i Västra Götalandsregionen” samt ge ”förslag på utvecklingsinsatser”. Perspektivet som saknas är kritikens betydelse för teaterns situation och utveckling. Givet hur utredningsuppdraget är formulerat är förbiseendet inte så konstigt. Enligt sin kulturstrategi strävar regionen efter ”att skapa långsiktiga förutsättningar för teater i hela regionen, inte minst för barn och unga”. Teater är något gott som ska komma alla medborgare till del, oavsett var de råkar bo någonstans, och i synnerhet om de råkar vara barn eller unga. Ett av utredningens förslag är följaktligen ett gemensamt turnéuppdrag för regionens fyra institutionsteatrar.

Detta är klassisk svensk kulturpolitik. För exakt nittio år sedan argumenterade dåvarande ecklesiastikministern Arthur Engberg (S) för grundandet av Riksteatern mot bakgrund av att landets statsunderstödda scener slukade stora belopp men endast kunde beskådas av några få:

”Enda framkomliga vägen att bryta deras isolering och föra god teaterkonst ut i de vidaste kretsar var att skapa en riksteaterorganisation, varigenom fullgod teaterkonst kunde göras tillgänglig riket över, varhelst lämpliga teaterlokaler stode till buds. Det var alltså naturligt att göra turnéskyldighet till villkor för statsunderstödets åtnjutande.”

Till skillnad från Engberg talar VGR:s teaterutredning inte om ”god” teaterkonst. Den nöjer sig med att konstatera att ”alla förutsättningar att öka tillgången till teater runt om i regionen finns: en stark finansiell och kulturrik region, ett antal större teaterinstitutioner, fria teatergrupper, lokaler och arrangörsnätverk”. Det är inte bara i direktiven som kritiken lyser med sin frånvaro. Ingen av de många intervjuade personerna från olika delar av teaterlivet i västra Sverige tar självmant upp frågan om kritikens betydelse för teatern. Utredningen ger intryck av att i Västra Götaland är teatern del av regionens verksamhet och organisation snarare än en självständig konstart. För att få syn på teatern som konst krävs en litterär genre som i offentligheten beskriver, tolkar och värderar teaterns arbete och verk, sätter dem i relation till varandra, jämför med historiska föregångare och internationella inspiratörer, agerar protagonist och vedersakare, reflekterar över samtidskommentar och samhällsskildring… Kort sagt, vad som då krävs är – kritik.

Frånvaron av kritiken i VGR:s teaterutredning ska inte enbart skyllas på det byråkratiska perspektivet och en kultursyn som inskränker kulturdemokrati till välfärdsservice: distribution av förment kollektiva nyttigheter (”Det är bra med teater, särskilt för barn.”) Orsaken står också att söka i den marginalisering av den traditionella kritiken – och teatern! – som är en följd av offentlighetens omvandling i den digitala eran.

Situationen är paradoxal. Å ena sidan har enskilda föreställningar aldrig mötts av så många offentliga värdeomdömen som idag: sociala medier, digitala plattformar och nättidskrifter, bloggar och diskussionsfora översvämmas av tummar upp och ned och lapidariskt formulerat tyckande. Å andra sidan har de stora medierna och i synnerhet dagstidningarna konsekvent rustat ned och minskat utrymmet för teaterkritik under senare decennier. Ingen av de stora morgontidningarna har längre fast anställda teaterkritiker, som kan räkna med spaltutrymme för sina reflektioner.

Omvandlingen handlar inte bara om kritikens roll utan om offentlighetens plats och funktion i ett senkapitalistiskt demokratiskt samhälle. Den diskuterande offentlighet som en gång uppstod på kaféer och i tidningar, och som var en förutsättning för såväl kritikens som demokratins genombrott, är idag avlöst av digitala interaktioner, som överskrider gränserna mellan lokalt och globalt, publicering och reaktion, privat och offentligt. Den estetiska och politiska diskussion som under 1900-talet fördes i och kontrollerades av de dominerande medierna – ”press, radio och tv” – är idag uppsplittrad i en oöverskådlighet av yttranden och meningsutbyten. Striden om uppmärksamheten, den digitala erans hårdvaluta, ställer kritiken inför obönhörliga krav på korthet och tydlighet, gärna åskådliggjorda i form av symboler: 5 fyrar är bättre än 4 getingar…

Betraktar man kritik som enbart konsumentupplysning är detta inget problem. Tvärtom, det är ett snabbt och tydligt sätt att bli orienterad i utbudsdjungeln. Betraktar man däremot kritik som en genre som strävar efter att träda i utvecklande dialog med konstarten och publiken innebär läget en utmaning och en uppfordran. Ordet kritik kommer från ett grekiskt verb som betyder att urskilja, se nyanser, göra distinktioner. Så sett är kritik en aktivitet som idag behövs mer än någonsin. Inte bara i förhållande till teatern. Och inte bara i Västra Götaland.

Den här texten är en del av vår artikelserie Kritik som genre med stöd av Göteborgs Stad.

Mikael Löfgren

Mikael löfgren är kulturjournalist och kritiker, och har varit verksam på Dagens Nyheter i 30 år. Han är i grunden litteraturhistoriker och har verkat dramaturg åt regissörer som Mats Ek och Etienne Glaser. Han är knuten till Nätverkstan, där han bland annat ansvar för den kulturpolitiska skriftserien. Hans senaste bok, ”Kulturstrider & statskonst”, kom ut 2021.