KonstAB:s Såsom i en spegel är punkig men grund

Konstkollektivet KonstAB hade i fredags premiär för uppsättningen av Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel" på Dramaten. En roande men distanserad föreställning.

KonstAB är tillbaka med en ny pampig pjäs. Den här gången har de tagit sig an att tolka Bergmans filmklassiker ”Såsom i en spegel” från 1961 på Dramaten. Precis som i deras tidigare föreställningar och som i den uppmärksammade långfilmen ”Vernissage hos Gud”, är temat om konstens kommersialisering på agendan. Detta blir man varse redan i foajén som förvandlats till ett slags företagsevent/tivoli där KonstAB-merch säljs för glatta livet. En blinkning – gissar jag – till att KonstAB vill ”diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld”, vilket annonseras på Dramatens hemsida.

När föreställningen drar igång blir det snabbt klart att regissören Ossian Melin knappast förhållit sig naturtrogen till filmförlagan. Med Joel Almes IFK-anthem strömmande i högtalarna och maximalistisk scenografi med gipsklädda väggar, faraoner av aluminiumfolie och burkar urin uppradade, är Bergmans karga Fårö ett minne blott. Karaktärerna Karin (Elin Klinga), Martin (Danilo Bejarano) och David (Johan Holmberg) återses dock i detta universum där små brottstycken ur filmen ibland återges ordagrant.

I övrigt fungerar förlagan mest som en grovgrund av teman som kommer igen: gudslängtan, sinnessjukdom och konstnärsegon. Dessa Bergmanska strömningar utforskas dock inte särskilt mycket i sig själva utan finns snarare där för att förstärka den metateater som är föreställningens huvudsakliga kropp. I Elin Skarins monolog om huruvida ett barns död vore möjligt att profitera på i ett konstnärskap återses fadern Davids självupptagenhet från filmen, men verkar mest finnas där för att gå KonstAB:s ärende: att berätta om hur konsten kapitaliserats. Handlingen utspelar sig nämligen mest hos företaget Kontorab som är återförsäljare av DVD:er med företagspresentationer. Här blandas satir av hittepå-företag (?) med sketcher som inte verkar ha med något att göra. Anton Hellström är visserligen hejdlöst rolig i en monolog om att bo i London, men hur den platsar i sammanhanget är oklart.

Mycket minner om hur det såg ut sist när KonstAB satte upp Shakespeares Stormen på Göteborgs Stadsteater. Det är ett spretigt kollage av scener med en punkig respektlöshet för dramaturgi som är formen. Roande, men ibland grunt. Som publik gör man bäst i att luta sig tillbaka och inte söka alltför mycket mening, någon sådan verkar inte finnas. Det är förvisso uppfriskande med det dadaistiska och upproriska uttrycket men samtidigt bor där en tröttsam distansering. KonstAB tycks ha gett sig själva uppdraget att genom sin konst ta avstånd från kommersialismen, vilket skapar en form av retorisk situation där man kan fråga sig åt vilket håll de egentligen sparkar. Det är som om att den politiska missionen tar överhanden om berättelsen vilket paradoxalt nog ger motsatt effekt av vad de försöker göra. Att tro på konsten borde innebära att hänge sig åt den snarare än att försöka uträtta ett ärende. Med det sagt kan KonstAB verkligen uppskattas för sin satir och fullt ös medvetslös-anda. Om de bara kunde lägga av sig oket av ansvar någon gång.