Recension

Klimat, existens och hopplöshet i Riksteaterns "Skapelsen"

Linda Brelin
-
20/2/2023

Hur ska vi kunna uppfylla drömmar, om det inte finns en värld att drömma i? Linda Brelin ser Riksteaterns uppsättning “Skapelsen” av Ada Berger och tänker på klimatet, existensen och hopplösheten.

En enkelt hem i året 2023 och 2063. Skorpor på kökshyllan, en dammsugare i ett hörn. 29-åriga Hanna (Madeleine Ferraud) står höggravid och försöker få tag på sin kille som jobbar natt, när plötsligt en till kvinna befinner sig i hennes hem som hävdar att det också är just det - hennes hem. Kvinnan heter My (Karin Bengtsson) och visar sig vara Hannas ofödda dotter, även hon gravid men som just är i skick med att svälja ett i hennes tid väldigt sällsynt abortpiller. Ingen föder längre barn in i den tid hon lever i. Snart inleds en lång dialog mellan mor och dotter, där Hanna genom My får höra hur hennes liv ska utveckla sig i takt med att världen som hon känner den ska rasa samman. Hanna ber febrilt My att berätta om allt bra som ska hända för att stilla sin egen oro för världen hon föder in sitt barn i. Men My kan snart inga fler lugnande svar ge - och drabbas istället av den bedövande frustrationen över att hennes mamma lever i en tid där människan fortfarande har privilegiet att drömma.

“Skapelsen” är en framtidsdystopi. Men till skillnad från många andra framtidsdystopier vågar “Skapelsen” stanna i att vi faktiskt inte vet vad dystopin innebär. Vi ges väldigt lite information om den värld som My befinner sig i- mer än några sarkastiska citat om ”klimatkrisen- just det, det är så ni kallar den” eller att det verkar blivit norm att människor tar livet av sig. Istället rör sig “Skapelsen” i perspektivet att klimatångest och “klimatkrisen” på vissa sätt handlar ganska lite om politik och samhällsstyrning, utan i grund och botten om en slags hemlängtan till mänskligheten och naturens rena varande. “Jag vill bara att allting ska fortsätta och fortsätta” säger My och drömmer om att generation på generation ska leva vidare och skapa nya minnen med karriärstegar, dans till favoritlåtar och att döpa husdjur till dumma namn som Spanish Sunshine. Men utan ett samhälle att placera sina drömmar i blir de istället glidande runt utan möjlighet att få fast form. En slags nostalgi på förhand för det man vill minnas i efterhand.

För ångesten vi känner över klimatet eller krig är i grund och botten en existentiell fråga. Det vi är rädda för är att förlora är själva existensen, eftersom bortom den ligger döden och det gör människan allt för att undvika. Men jorden kommer inte sörja människan. Det är människan som sörjer jorden. Så kommer det vara, ända tills döden skiljer oss åt. Och där lyckas “Skapelsen”på allvar fånga kanske människans mest bedövande känsla: hopplösheten. Den känsla som blir en given effekt av att ändå fortsätta drömma, även utan en värld att lägga drömmarna i.

“Skapelsen” ger varken tröst eller svar på hur världen och livet ska utveckla sig. Men den hjälper oss att förstå varför världens stora kaos också kan kännas så starkt i det lilla livet. Det är oerhört drabbande.

Skapelsen ger sig ut på turné och kan b la ses i Mariestad 7/3 samt i Varberg 16/3.

Foto: Sören Vilks

Linda Brelin

Linda Brelin är redaktör för Scenkonstguiden och verksam som projektledare, programläggare och cirkuspedagog. Hon är utbildad inom teater, cirkus, kulturgeografi och kulturprojektledning.