Känsla av hopplös determinism i K.Polyfons “Hilda”

Åke Östergren har varit och sett “Hilda” med Teaterkollektivet K.Polyfon. Han ser en enaktare inom fyra väggar med hög intensitet och påträngande aktuell dialog, som med publiken ständigt på halster rör sig i en feberdröm som aldrig tar slut.  

Teaterkollektivet K.Polyfon gästar Lilla scen på Göteborgs stadsteater för att sätta upp Hilda av den franska författaren Marie NDiaye. Konceptet är framtaget av K.Polyfon, där regissören Gustav Englund, dramatikern Annika Nyman, ljusdesignern Mira Svanberg, ljuddesignern Niklas Anderstedt Lindgren och scenografen och kostymören Annika Tosti ingår. 

Fru Lemarchand (Eva Rexed) letar efter ett nytt hembiträde. Hon har fått upp ögonen för Hilda. Hon kan allt om Hilda och måste ha just Hilda. För Hilda är perfekt. Rakt igenom perfekt för uppdraget och Fru Lemarchand får som hon vill efter att ha gjort upp om saken med Hildas man, Frank (Jesper Söderblom). Hildas inträde hos familjen Lemarchands blir upptakten till ett veritabelt helvete för Frank och Hildas familj, där Hildas syster Corinne (Isabelle Grill) även förekommer. Hilda själv ser vi aldrig. Kort sagt: En arbetsgivare, en arbetstagare och deras respektive anhöriga. Enkelheten bedrar. 

Göteborgs stadsteater och K.Polyfons Hilda verkar likt en mental bulleribock-lek. Ndiayes text, i översättning av Sara Gordan, är förundransvärd. Vår naturliga benägenhet att försöka skapa mening och sammanhang går bet gång på gång. Ramen är tydlig, men fru Lemarchand är enigmatisk och när du tror dig vara henne på spåren, drar dialogen och orden henne mot ett annat håll. Förvillad får du börja om igen. Ah, det handlar om könsroller! Nej, senkapitalism. Politik! Och etnicitet, klass, desperation – vansinne. Utpressning, sex? Du försöker rita upp linjerna: Är det politisk kritik eller ett psykologiskt porträtt? Du vill göra det enkelt för dig, men det vill inte NDiaye, vars snillrika och stilistiskt säkra experimentlusta genomgående håller dig på halster. Hilda är varken eller, utan både och och mer därtill.

Det finns dock saker att gripa tag i. Ett genomgående spår är en slipad makt- och arbetskritik av det västerländska samhället under senkapitalismen. Allt fler har möjlighet att befria sig från vardagssysslor i hemmet. Med lite pengar är tvätten, matlagningen, barnpassningen ett minne blott. Det är ju så tråkigt att hänga med barnen, klagar fru Lemarchand. Men när arbetet träder in i hushållet blir linjen tunn mellan ställningarna: Var börjar och slutar privatpersonen kontra arbetsgivaren i fru Lemarchand? Hur mycket kan man egentligen kräva av en anställd? Fru Lemarchand kräver minst sagt mycket. Hilda ska inte bara utföra sina otaliga uppgifter utmärkt, hon ska också utveckla en äkta tillgivenhet till fru Lemarchand. Hilda ska rentav uppskatta alla de möjligheter tjänsten erbjuder! Om Hilda älskar fru Lemarchand finns det ju inga oegentligheter att tala om. Det visar sig dock lättare sagt än gjort. Fru Lemarchands försök att blidka Hildas känslor blir en osalig blandning av förljugen, lumpen härskarteknik under mantel av modern liberalism – vi är ju vänster, heter det – som väller ut i långa haranger om hennes otvivelaktiga och godhjärtade intentioner. Fru Lemarchands svada får mig att tänka på begreppet kärlekskraft, som professor Anna G. Jónasdóttir utvecklar i sin avhandling Kärlekskraft, makt och politiska intressen från 1991. Jónasdóttir argumenterar för att “kärlekskraft” utgörs av mänskliga förmågor, eller krafter, som skapar och återskapar mänskligt liv och oss själva som människor. Hos Jónasdóttir ingår begreppet i en studie som undersöker varför det i formellt jämställda länder, till exempel i Sverige, ändå i praktiken är ojämställt mellan män och kvinnor. Kärlekskraften pågår överallt och hela tiden, menar Jónasdóttir, men problemet är att kvinnor ger mer kärlekskraft vad de får tillbaka. Ytterligare ett krux är att kärlekskraften, till skillnad från arbetskraften, inte kan köpas utan måste ges frivilligt. Det går att betala för hushållsnära tjänster, som det heter i vårt RUT- och ROT-land, men någon äkta kärlek kommer aldrig att ingå i priset. Men money buys everything, eller?

Englunds uppsättning ger en klaustrofobisk känsla av hopplös determinism – saker kommer att gå precis som du tror. Scenografin är kongenial, liksom det strama ljudet och uttrycksfulla ljuset. När röken ligger tung i boxen och spelet sker en armslängd bort är det svårt att fly. Spelet ligger i ögonen och under en allt mer trasig uppsyn blir Franks stillatigande desperation outhärdlig. Säg något! Gör något! vill man skrika. Söderblom äger god kontroll över det krävande uttrycket. Rexed briljerar som fru Lemarchand och ger rollen en skör kraft som är svår att sätta fingret på, men den verkar i mig. I ena stunden kan hon stå på en stol och melodramatiskt skanderar “Hilda”, för att i nästa sekund ligga på golvet och åma sig. En genomgående svår kryssning mellan emotionerna Rexed manövrerar med säkerhet. Man saknar heller aldrig tingen, ty Rexed får orden att snärta, hota och trasa sönder Frank och Hildas öde utan något behov av tillhyggen. Men till slut blir jag närmast retlig. Vi sitter i en micro och jag önskar att det ska säga pling. Fru Lemarchand går under huden på mig; jag vill slippa ifrån henne; jag har förstått förloppet och det logiska slutet. Jag vill ut. Jag kan helt enkelt inte längre hålla insikten stången: Insikten om min egen plats i det politiska, ekonomiska och samhälleliga system Hilda avspeglar. Därefter misströstan.

‍