Kampen om erkännande i "I bomullsfältens ensamhet" på Dramaten

Björn Sandmark har varit på Dramaten och sett "I bomullsfältens ensamhet". Han ser ett sensationellt bra samspel mellan skådespelarna, i en pjäs som fokuserar på kampen om erkännande.

Max Reinhardt skrev en gång ”Zwei Bretter, zwei Schauspieler und eine Leidenschaft” (“Två brädor, två skådespelare och en passion”) vilket kommit att bli en devis för minimalistisk teater, en hållning som även Peter Brooks följde och ibland drev med. Slutsatsen är att verklig scenkonst behöver en scen och två skickliga och engagerade skådespelare för att skapa levande teater. 

När den moderna klassikern ”I bomullsfältens ensamhet” av Bernard-Marie Koltès, i regi av Staffan Valemar-Holm, sätts upp på Dramatens Lilla scen är det precis det som händer. De två rollerna Dealer (Ingela Olsson) i brun fuskpäls och Kunden (Lena Endre) i vit fuskpäls, verkar i förstone utspela sig i Bois-de-Bologne i Paris, eller på någon sunkig bakgata där vilddjuren tar över efter mörkrets inbrott. Vilddjuren och mänskligt beteende som slår över i det djuriska dyker upp flera gånger i texten. I programmet står det – smått obegripligt för mig – att dramatikern Bernard-Marie Koltès konstnärskap handlar om ”att ge en röst till dem som saknar den, ifrågasättande av den postkoloniala världsordningen, tankarna om dialog som en förhandling.” Det gäller säkert andra delar av Koltès dramatiska produktion, som tyvärr avslutades för tidigt när han 1989 dog i AIDS. Men i “I bomullsfältens ensamhet” handlar det inte om den postkoloniala världsordningen, utan om en helt annan sida av Koltès tänkande - kampen om erkännande, och erkännandet av begäret som drivkraft. Det är helt oavhängigt om personerna har en röst i samhället eller inte. Den kampen om erkännande utspelar sig bland alla människor.

Teorierna bottnar i den tyske filosofen Hegels ”Andens fenomenologi” och fördjupas i den franske 1900-talsfilosofens Alexandre Kojèves tolkning, vars fokus på begäret efter erkännandet rent av är den starkaste mänskliga drivkraften. Och att kampen utmynnar i att någon vinner och blir herren, medan den som förlorar blir slav och döms att bekräfta herrens status framöver, alldeles oavsett var i samhällhierarkin man befinner sig.

Koltès får den analysen att låta så här, till exempel:

Dealern (Lena Endre): “…men ju mer korrekt en säljare är, desto omöjligare blir köparen; Varje säljare söker tillfredsställa ett önskemål som han ännu inte känner, medan köparen alltid håller sitt begär tillbaka för den inledande tillfredsställelsen att kunna avböja vad han blir erbjuden.”

Det sammanfattar ganska bra själva kampen om makten, men också komplexiteten i densamma. Det fascinerande med den hegelianska dialektiken är dess dubbelhet. Varje tes bär på sin antites, som sedan bidrar till att slå över i sin motsats. Kunden, (drängen) har också möjligheten att ”avböja vad han blir erbjuden”, med hegeliansk terminologi är drängen egentligen den starkare , eftersom den kan vända sig bort och inte bekräfta herren. Utan bekräftelse blir herren ingen. Drängen däremot, kan söka sig en ny herre och spelet är igång igen. Alternativet är att dialektiken upphävs och slutar i intet, eller som den senare franske filosofen Jacques Derrida menade, att om de binära oppositionerna upphävs, blir allt en dekonstruktion som upphäver den befintliga ordningen (ett begrepp som vantolkats genom åren).

Är då ”I bomullsfältens ensamhet” en dekonstruktion? Både ja och nej. Eftersom ingen vinner kampen om den andres erkännande upphävs faktiskt de binära oppositionerna i någon mening. Dialogen pågår i knappt en och en halv timme och även om slutscenen möjligen antyder ett möte på riktigt mellan dem är ändå Kundens slutord tydligt: ”Välj vapen” och Endres distinkta ljudning vibrerar i rummet, och de olika försöken att ta herraväldet som såg ut att mynna ut i ett oavgjort läge kastas tillbaka in i den nyss avslutade dialogen. Eftersom det tar slut där blir det i första hand en fråga för publiken hur det ska fortsätta nu.

Stark och relevant teater är det oavsett. Ingela Olssons och Lena Endres närvaro, samspel, spel när den andra talar, när de rör sig tillsammans över scenen är sensationellt bra, även om formen inte är lätt. De båda har ganska långa monologer som avlöser varandra och ibland talar med varandra, ibland förbi. Att ändå skapa ett levande samtal under de förutsättningarna är skickligt och Staffan Valdemar-Holms regi är stringent, men också inlyssnande. Det är sällan man får se något liknande. “I bomullsfältens ensamhet” visar att klassiker på en teaterscen kan spelas när som helst i historien och ändå ha aktualitet, eftersom de handlar om frågor som är eviga. 

.....

På scen
Lena Endre och Ingela Olsson

Av
Bernard-Marie Koltés

Regi
Staffan Valdemar-Holm

Scenografi och kostym
Bente Lykke Möller

Peruk och mask
The Holmberg Kristensen
‍
Ljus
Torben Lendorph
‍
Ljud
Jacob Wilhelmson
‍
Dramaturg
Anneli Dufva

Översättning
Lars Bjurman

Därtill
Produktionsteam med producent
Jenny Engström