Iraqi Bodies: "Vi har inget budskap"

I veckan har Iraqi Bodies premiär för sitt nya verk “Teras”. Josephine Gray, en av kompaniets konstnärliga ledare, berättar i ett samtal med Märta Jungerfelt om föreställningens process och varför det är viktigt att värna teaterns eget språk.

I Teater Trixters lokaler på Masthamnsgatan pågår just nu repetitionerna av Iraqi Bodies nya föreställning “Teras” som har premiär den 4 maj. Trots att det vid intervjutillfället är röd dag arbetas det för fullt på scenen medan klassisk musik strömmar genom högtalarna. De konstnärliga ledarna Anmar Taha och Josephine Gray sätter ljus medan medverkande skådespelare och dansare droppar in allteftersom för att värma upp. Det är en påtagligt koncentrerad stämning i rummet, där var och en verkar högst fokuserad vid sin uppgift. Masthuggskajens labyrintiska byggnadskaos utanför dörren känns med ens märkligt långt borta. Josephine Gray slår sig ner för en kaffepaus och börjar berätta om processen bakom “Teras”.

– Var ska jag börja? “Teras” är grekiska och betyder både monster och mirakel, vilket är en slags utgångspunkt i den här uppsättningen. Vi möter karaktärer i ett extremt fysiskt tillstånd, säger Josephine.

Iraqi Bodies är ett dans- och teaterkompani som har varit baserade i Göteborg sedan 2009. De rör sig mellan influenser av butoh, mim, dans och text och befinner sig i ett ständigt utforskande av teaterns språk. Sedan starten har de producerat mellan 30-40 föreställningar med den gemensamma nämnaren att de behandlar teman om vad det är att vara människa. 

– Med “Teras” vill vi experimentera med uttrycken och göra något vi inte är säkra på. Det blir en väldigt fysisk föreställning där vi följer med på en resa i varande, fortsätter hon. 

Processen med att ta fram “Teras” liknar hur Anmar och Josephine vanligtvis jobbar. De medverkande introduceras till ett ramverk och utifrån detta testas scener tillsammans i gruppen. De ägnar stor del av tiden åt fysisk träning där ensemblens rörelsekvaliteter utkristalliserar vad resultatet kommer att bli. Josephine beskriver det som att det är många vändor “nej nej nej” och “fail fail fail” fram till att den rätta texturen för föreställningen hittas. 
‍
Hur denna textur tar sig i uttryck i “Teras” vill Josephine dock inte svara på.
– Vi behandlar publiken som intelligenta varelser. Jag blir själv arg när jag går på teater och någon ska tala om för mig vad det är jag ser. Här föreslår vi att publiken får komma och observera förutsättningslöst.

Josephine menar att det är en träning för publiken att uppleva utan att döma och försöka förstå vad det som händer på scenen betyder. Det framstår som att det är en mission för Iraqi Bodies att erbjuda ett alternativ till den majoritet scenkonst som är av berättande karaktär. 

– Ofta tycker jag att teatern används som ett medium för att berätta något, vare sig det gäller att gestalta litteratur eller något konceptuellt. Men jag vill tänka på teatern som ett eget språk, en totalitet av bild, text, dans och rörelse - ja allt som kan uppstå på en scen. Det är hela tiden vår utmaning att hitta rätt i det där språket, förklarar Josephine. 

Tilliten till teatern som eget språk verkar prägla Iraqi Bodies hela teatersyn. Lojaliteten i skapandet ligger hos poesin och skönhet skapad av människan. I en kulturpolitisk omvärld som gärna argumenterar för konstens och kulturens alla goda syften och mervärden är det ovanligt uppfriskande att höra Josephine resonera. Teatern är enligt henne något som ska höja känslan av att vara vid liv som enda egentliga ärende. Josephine utvecklar tankegången när hon med en suck svarar på frågan om Iraqi Bodies anser sig själva vara politiska. 

– I och med att vi heter “Iraqi Bodies” är det nästan som om folk önskar att vi ska behandla lidande på olika sätt. Men vi har inget budskap, alltså vi menar ingenting. Konsten ska inte vara en kanal för att förmedla politiska budskap, den har ett värde i sig och ska absolut inte vara “in service of something”. Sedan såklart att publiken kan uppleva något som provokativt och därmed tolkar något politiskt, men det är aldrig vårt syfte och mål. 

Distinktionerna mellan konst och liv, repetition och spelperiod suddas ut allt eftersom under samtalets gång. Allt är ett skådespel och allt verkar gå in i varandra. Konstnärskapet framstår som ett sätt att finnas och förhålla sig i världen på, där den privata kroppen inte separeras från den som visas på scen. Och kanske är det ur detta synsätt som koncentrationen och närvaron i rummet föds.

– Allt vi försöker göra är att ta ett steg tillbaka och sakta ner, avslutar Josephine, innan hon sömlöst återgår till arbetet.

‍“Teras” spelas 4,5,6,7,10,11,12,13, 14 maj på Teater Trixter. 

Foto: Elena Perota