Artikel
Intryck från GBG Mime Fest
Cathrin Monell
Tidigare i oktober arrangerades GBG Mime Fest, en mimfestival med internationella gästspel, workshops och samtal. Cathrin Monell skriver om sina intryck och upplevelser av festivalen.
Jag hade sett annonser och anslag för Gbg Mime Fest 2024, men hade inte tagit reda på mer direkt. Festivalerna och jubileerna har avlöst varandra den senaste månaden, men orsaken till att jag inte läst på mer är inte så enkel som övermättnad. Vi måste prata om fördomar om mim.
Jag är så gammal att jag har växt upp med clownen Manne på TV. På den tiden upplevde jag clownen Manne som obegriplig och lite skrämmande, men det tyckte jag om flera av barnprogrammen. Kanske är det egentligen mer kopplat till att vara barn, än ett särskilt säkert omdöme om barnprogram. Kanske är den bästa kulturen för barn sådan som utmanar och oroar. Men som barn kan man också vara överkänslig för andras åsikter, och känna efter vad andra - som ens kompisar, lärare, och föräldrar - tycker om exempelvis mim. Man kommer alltid in i något med en förutfattad mening. Men som vuxen tjänar man på att utmana sina fördomar, och möta världen med nyfikenhet och intresse.
Resonemang kring frågor som dessa - om förförståelse och hur vi närmar oss kulturen - var uppe på ett av de panelsamtal där jag satt i publiken under Gbg Mime Fest. Rubriken för samtalet var Writing about movement based theatre, och kom till slut att engagera och involvera alla i rummet. Det visar på hur angelägen diskussionen är för flera olika professioner inom kulturen, som utövare, utbildare och recensenter. Ämnen som diskuterades var bland annat vilken kompetens som är önskvärd för att skriva om scenkonst, hur recensenterna ska stå fria från utövarna på en ort av Göteborgs storlek, samt vem som ska betala för och föra ut kulturkritik i ett föränderligt medielandskap.
Den andra paneldiskussionen jag lyssnade på berörde hur en föreställning blir till. Rubriken var Writing for movement based theatre. Panelen bestod av företrädare för teaterkompanier från olika länder, som medverkade med föreställningar och workshops under festivalen. De flesta i panelen beskrev hur föreställningarna var ett resultat av en gemensam process, och att de snarare än att utgå från en text tog sin början i en bild, en känsla, eller en erfarenhet som kunde diskuteras eller utforskas fysiskt i en grupp. Den svenska paneldeltagaren Lena Nylén Tyrstrup var den enda som uttalat använde sig av texter i sitt arbete. Andra aspekter som diskuterades var möjligheten att föra en föreställning vidare och eventuellt sälja den genom att beskriva den i text, samt hur utbildningen inom mim primärt sker genom att man lär sig av en lärare eller mästare, inte genom att läsa kursböcker.
Jag hann också med att fånga en föreställning under festivalen: världspremiären av nya föreställningen “Moments” med brittiska Theatre Re. I den här föreställningen medverkar fyra personer varav tre på scenen: Guillaume Pigé - regissör, konstnärlig ledare och skådespelare, Alex Judd - kompositör och musiker och Katherine Graham - ljusdesigner. Den fjärde personen är ljudteknikern som sitter vid mixerbordet men vars röst också svävar i rummet.
Publiken får en förevisning av hur en föreställning blir till i lager på lager. Hur rörelserna sätts samman till ett flöde, hur det förstärks med ljud och ljus och hur de små rörelserna blir laddade med mening genom upprepning. Rekvisitan är begränsad till ett armbandsur och en enkel stol som under föreställningen kommer att laddas med mening. Hela tiden pågår också en diskussion inom gruppen och en presentation av både vad som händer på scenen och hur de arbetar. Men på samma gång som de dekonstruerar vad som händer på scenen genom att diskutera det, skämta sinsemellan och repetera samma sekvenser så laddar de rörelserna med betydelse och tyngd för oss.
Vad sker då på scenen? Guillaume ser på klockan - både för att notera tiden men också för att lägga märke till klockan som föremål. Stolen kan man vila på, man kan sitta på den och föra ett samtal, man kan sitta och vänta - eller åldras på den. Men stolen som objekt kommer också att användas för att snurra runt och lyfta på utsträckta armar, som en pappa med sitt barn. Den kan hållas om som en person, och till och med få en puss på ryggstödet. Och den faller i golvet, när en tänkt fader blir sjuk. Och jag vet att det är tolkningar, även om de grundar sig på vad Theatre Re faktiskt säger under föreställningens gång.
Jag blir träffad och imponerad av de uttryck och möjligheter som modern mim omfattar, och den ambition och diskussion som finns. Jag ser fram emot att få ta del av fler spännande föreställningar, upptäcka mer av fysisk teater, och fortsätta utmanas och inspireras. Jag återvänder gärna nästa omgång av Gbg Mime Fest, och kommer om möjligt att ta del av fler programpunkter då.
___
FOTO: från "Moments" med Theatre Re