Intryck från Experimentations 2.0 - Atalante

Cathrin Monell har sett Lora Siebenhaars “Experimentations 2.0: Me When I Listen” på Atalante och reflekterar över hur performancekonsten prövar gränsen för vad vi orkar se och ta ansvar för.

Ibland kommer händelser som passar väldigt väl ihop nära varandra i tid, så att associationerna tycks givna på förhand. Innan jag skulle vara på kvällens föreställning av “Experimentations 2.0: Me When I Listen” på Atalante var jag på en föreläsning med författaren och universitetslektorn Mats Kempe, som berättade om hur han i sin konstnärliga forskning fokuserar på kreativa samarbeten och att använda inspiration och metoder från andra konstformer för projekt inom litteratur. Jag håller på att läsa in litteraturen till kursen Intermedialitet i den moderna romanen. Så när jag kommer till Atalante är mina tankar redan kalibrerade på multimedialitet och genreöverskridande uttryck.

Studenterna på masterprogrammet i Contemporary Performative Arts, Högskolan för musik och scen vid Göteborgs universitet, har ägnat två år åt sina konstnärliga forskningsprojekt och presenterar sina processer genom installationer och performance. Masterprojekten visas på Atalante, Skogen, Lagerhusets bibliotek, Naturhistoriska museet och Valandkvarteret på Vasagatan 50 den 16–27 februari 2026. Biljetter är gratis och bokas online.

Masterstudenten Lora Siebenhaar visar upp sitt forskningsprojekt med titeln “Me When I Listen” på Atalantes scen. Scenografin är ett antytt tonårsrum: en enkelsäng, en väggspegel, stora, skira tygstycken med infällda spetsar som hänger från taket och avgränsar rummet. Vid sidan av sängen, i höjd med huvudet på en stående person, hänger en blond peruk med långt hår. Siebenhaar sitter på sängen med ryggen mot oss, böjd över en dator där hen i realtid skapar sång i många stämmor till en elektronisk ljudbakgrund. Sedan övergår hen till att plasta in en cirkel av golvet, skapad av ljuset av en strålkastare, med hjälp av vanlig plastfolie på rulle och en sax. Hen rullar in en byggnadsställning, klättrar upp i den, kastar från toppen av ställningen ner råa, ganska stora, köttstycken på plastfolien som täcker golvet. Hen klättrar ner igen, samlar upp köttet i en plåthink och närmar sig sedan oss på första stolsraden, håller fram hinken med rått kött mot oss. Åtminstone jag själv vänder instinktivt bort blicken, vill inte personligen bli mer konfronterad med hinkens innehåll eller tvingas interagera med det. Jag undrar om det är en reaktion Siebenhaar är ute efter och belysa – hur vi värjer oss även mot kända fakta när vi finner dem obehagliga eller osmakliga, vill hålla dem på avstånd, inte bli inblandade.

Det genreöverskridande som är väldigt populärt idag är kanske enklare att åstadkomma inom dans, performance eller film än inom litteratur. Frågan är ofta hur man kan utforska och vidga en genres möjligheter och gränser inom själva uttrycket, inte bara i teoribildningar. Konstnärlig forskning idag är ofta teoritung, oavsett vilket konstnärligt uttryck det handlar om. 

Att genren sätter blicken på sig själv, jobbar medvetet och reflexivt, bjuder in publiken att vara en del av den granskande blicken, den kreativa processen och kunna se genrens utveckling och riktning.

Teman som Siebenhaar jobbar med, om att växa upp med ett online-jag, media, ensamhet och utsatthet är sådana jag tror vi kommer att möta mer från den generation konstnärer som håller på att ta plats i offentligheten. Det är en erfarenhet som vi som är äldre och växte upp i en tid före internet, smartphones eller sociala medier inte delar. Den är specifik för de unga vuxna, och de som är ännu yngre. Här har scenkonsten andra möjligheter än litteraturen att visa upp intensiteten, stressen och splittringen. Saker som pågår parallellt, och vars verkningar kan vara svåra att förutse. Jag ser fram emot att få följa de ungas berättelser om samtiden inom alla olika konstformer, och att få möta nya arbetssätt och möjligheter att utmana genregränser.