Ingen avantgardism kan födas ur nostalgi

I kölvattnet av debatten om Folkteatern tänker Märta Jungerfelt på vad den Göteborgsromantiska nostalgin egentligen signalerar.

Nyligen började jag på en ABF-kurs i gitarr för nybörjare. Varje tisdagseftermiddag tågar jag ner till lokalerna på Järntorget för att sedan, tillsammans med andra vuxna människor, sitta i en ring och trilskas med att kompa “Flickan i Havanna”. På promenaden till ABF får jag leenden från rock-pappor på gatan och väl framme är det min tur att le åt alla pensionärer som efter akvarellmålningen fikar på vaniljhjärtan. För en stund är det som om att få tillgång till en svunnen tid, ett sossesverige där folkbildningen räknas. Rörande, men också tragiskt. För visst är det något illusoriskt med att leva i ett samhälle som inte längre finns? 

När Folkteatern i vintras hotades att få lägga ner till följd av chockhöjda hyror uppstod minst sagt debatt. Vad som till en början handlade om intressekonflikten kring Folkteaterns framtid kom sedan handla om Järntorget (arbetarrörelsen vs Stordalen), till att mynna ut i att Göteborg som kulturstad diskuterades i största allmänhet. För att hårddra det kan man sammanfatta det hela med att den ena sidan i debatten menade att Göteborg gynnas av konkurrenskraften, att vi som en stad i utveckling stimuleras av marknaden och att kulturverksamheter inte kan erbjudas frikort för att överleva. Den andra sidan underströk komplexiteten i kulturekonomi, att platser som Folkteatern inte kan existera på samma villkor som vinstdrivande verksamheter utan har andra värden som i sin tur höjer platsens attraktivitet, vilket aktörer som Stordalen sedan drar nytta av. 

Vid sidan av alla artiklar åt höger och vänster anordnades en demonstration där det protesterades mot Folkteaterns eventuella uppsägning. Cyniskt kan man ju tänka att det är smått patetiskt att hotet om en bar och teater är vad som får den vita kulturella medelklassen att gå man ur huse, men det är inte rätten till rödvin som är frågan, det är rätten till en själ. 

Denna själ, om vi nu kan tala om något så diffust som en sådan, vilar på Göteborgs historia som en kultur- och arbetarstad, vurmande för Götaverken, sjömansskjortor, Broder Daniel och Taube i all oändlighet. Demonstrationen och den rödare sidan av Folkteatern-debatten visar att många värnar Göteborgsandan och framförallt att den genom dess fanbärare lever. Lika mycket som jag uppskattar denna ligas försvar av kulturens varande och värde, lika mycket kan jag oroas av den Göteborgsromantiska nostalgi som tangeras när deras visioner om staden presenteras. Vad säger det om stadens och kulturens utveckling att Andra Långgatan ännu framhålls som the shit? 

Jag vill tro att den sentimentala tendensen beror på brist på alternativ. Länge har det marknadsliberala tåget hanterats som en naturlag, liksom en omöjlig kraft att sätta stopp för. Resultatet av det är att vi ser en stad som alltmer är till för dess konsumenter snarare än för dess medborgare. Att finnas är att betala dyr hyra, dyr matkasse, dyr el, dyr spårvagnsbiljett och en dyr själlös pizza på Moreno. Det är survival of the fittest och det vore ignorant att tro att den hårda världen med sina hårda värden inte skulle drabba befolkningens inre. Människorna i den här staden vet att den inte tillhör dem längre, därför håller man krampaktigt tag vid Gyllene Prag och andra monument i förtröstan och desperation.

Frågan är hur det darwinistiska tillståndet påverkar kulturutvecklingen. Om konkurrensen med dess vinstdrivande intressen stagnerar snarare än stimulerar. För i ett läge där både små och stora kulturaktörer går osäkra slår var och en vakt om sina positioner. En ateljé på Konstepidemin är detsamma som att vinna på lotto och därmed sker inte mycket till rörelse. 

Att krama sin ABF-kurs är att passivt blunda medan Viktoriahuset går mot sin domedag, en typ av kapitulation inför kapitalismens frammarsch. Kvar blir bara nostalgin med dess brist på framtidshopp, och den bör oroa. Ingen avantgardism har någonsin fötts av att minnas Kent Anderssons dagar på Västerhus.