Teen horror och trashig 90-talsestetik i Py Huss-Wallins "Kött"

Linda Brelin ser hybrid-föreställningen Kött på Stadsteatern Vällingby i regi av Py Huss-Wallin. Hon ser en teen horror-pjäs som roar och övertygar, men som hade tjänat på att vara mer trogen sin egen fiktion och form.

Stadsteatern Vällingby har förvandlats till studentbal. Vi i publiken tillskrivs snabbt i foajén rollen som elever på balen och släpps snart in i “gymnastiksalen” som fått ny glittrig skrud som festlokal. Där på en liten scen sjunger skolans udda fågel Rike (Rubina Banfield) Radioheads “Creep” medan alla strömmar in och tar plats. Snart tillkännager elevrådsordföranden Liz (Emma Stocke) och kompanjonen Gordon (Oskar Webrell) de högst väntade vinnarna - paret Wanda (Katarina Krogh) och Dylan (Magdi Saleh), som snart brister ut i en ballad till sin flickväns spelade förvåning. Det är high school och både karaktärerna och plotten känns välbekanta. Stämningen på balen är stel men god. Ända tills Kari (Arina Katchinskaia), skolans enligt ryktet största slampa, dyker upp stupfull och avbryter en chockad Wanda mitt när hon ska hålla tal. Det oväntade besöket följs av flertalet strömavbrott och plötsligt börjar Wandas kropp röra sig i märkliga krumbukter och håret lossnar från hennes huvud och blottar en varig skalp. Vi befinner oss inte längre i en vanlig high school-film utan mitt i ett mordmysterium.

Strax därefter delas publiken upp, en grupp till varje karaktär, som får följa med på varsin slinga genom huset för att undersöka vad som egentligen försiggår. Dramat utvecklar sig sedan i olika rum, vi möter stundtals de andra karaktärerna som sekund för sekund förvandlas allt mer till zombies. Sakta vecklar anledningarna till alla märkligheter ut sig och pjäsen får sitt klimax i den numera förstörda festlokalen. Där avslöjas karaktärernas hemligheter och det uppdagas att den verkliga skräcken inte sitter i zombie-apokalypsen, utan i karaktärernas egna ondaste handlingar.

Stilmässigt rör sig Kött i en trashig 90-tals estetik- Buffy The Vampire Slayer möter One Tree Hill i en rolig mismatch. Estetiskt känns det igen från Huss-Wallins tidigare föreställningar som Dirty Weekend och Britney. Det är precis på gränsen till smaklöst, men det överdrivna uttrycket känns varsamt och medvetet. Något med skräcktemat får också vissa situationer att bli oväntat övertygande. Som när min publikgrupp får möta Wanda inne på tjejtoaletten där hon betraktar sitt eget förfall. En ganska bekant situation för många (eller okej, vem har inte gråtit på en tjejtoalett och sett sitt mascara-dränkta ansikte och känt sig som en zombie?). Att Wanda faktiskt också sakta börjat förvandlas till zombie skapar en relaterar situationskomik som berättar långt mer än den vanliga tjej-gråter-på-toalett-tropen.

Bäst är också Kött i just de intima stunderna när vi får komma karaktärerna nära. Det känns lyxigt att få följa deras våndor och komiska skräck över sin egen omvandling. Det gör att berättelsen får bäring, även om den egentligen kanske är lite väl enkel. Samtidigt hade Kött tjänat på att vara mer konsekvent till sin egen fiktion - en problematik som tycks återfinnas i många av de interaktiva föreställningar som nu sätts upp. Tankar förs till Svärmens Metropol, även den väldigt intressant i sina bästa stunder, men som också drogs med lite samma problematik – fiktionen levs inte ut i fingerspetsarna och då haltar stundtals också publikupplevelsen. (Där ska finlandssvenska Blaue Frau däremot ha cred för sin senaste produktion Crimes of Passion som från början till slut nästan helt håller sig till sin egen värld).

Ofta sitter det i de små detaljerna. I Kött handlar brytet av fiktionen till exempel om att vi i början ombeds rösta på skolans kung och drottning i foajén, men att programbladet redan avslöjat vem som kommer bli krönt. Vi förstår därmed att röstningen inte kommer påverka världen vi blivit satta i och då blir det också teater, fastän tilltalet gör anspråk på att vi befinner oss i verkligheten. Eller att vi i föreställningens första scener sitter på publikplatser fast blir tilltalade som att vi var på ett dansgolv. Vi är hela tiden nästan helt i Kötts universum. Föreställningen hade tjänat på att våga ta vårt publikdeltagande ett steg längre. Det blir lite rörigt ibland när det ska vara deltagarbaserad- interaktiv- titthåls- och klassisk teater, allt på samma gång.

Samtidigt finns det några riktigt roande kinderägg i Kött som lyckas mana fram det allra bästa ur hybrid-teater-formatet. Som en snyggt regisserad scen där jag och min publikgrupp befinner oss i trapphuset på teatern och plötsligt ser Karis publikgrupp oväntat smyga med lurig uppsyn under en presenning i regnet utanför fönstret. Eller som Kroghs geniala gestaltning av en Prom Queen i kris inne på skolsköterskans rum där vi som publik sitter hopträngda på en brits och får kondomer kastade på oss. Det hela kulminerar när hon försöker bandagera sin vassa krona på sin variga, såriga hjässa och vi som publik vrider oss av skratt och obehag. De stunderna gör Kött trots sin enkla historia och lite förvirrande form och fiktion både rolig, detaljsmart och minnesvärd.

...

Kött spelas på Stadsteatern Vällingby fram till trettonde december.

‍