“Han den andre” - äktenskapsvärld på högvarv

På Göteborgs Stadsteater har “Han den andre” av Monica Isakstuen haft premiär, i regi av Annika Silkeberg – ett relationsdrama som blottlägger kärlekens föreställningar och kampen mellan det invanda och det möjliga. Emma Aurora Vehre har sett. 

Ett nytt relationsdrama har flyttat in på Stadsteaterns lilla scen och omformat den till en velodromisk äktenskapsvärld på högvarv, där madrasser i olika konstellationer och skepnader, kaninmasker, disorienterade skogsprojektioner, kaffekokare och utspridda mängder marshmallows sätter ramarna. Men förutom dessa ramar, scenrummens karaktärsdrag, skapar “Han den andre” en upplevelse som är långt ifrån enkel och entydig. 

På scenen rör sig två par makar klädda i vad som en gång var kärleken materialiserad: Bröllopklädseln. Brudslöjan, de vita kjoltygen, skjortorna och slipsen. Allt det som en gång var själva symbolen för den stora början; för passionen och den oundvikliga handsvetten. Nu följer tygerna vardagsnött och likgiltigt kropparnas rörelser. De har nötts ned till något nästan anonymt, till känslan av hemmakläder i fleece och polyester. Byxorna är borta, kalsongerna kontrasteras mot svarta stövlar och vita skjortor. Kvar finns slöjan och brudkjolen som ett ihärdigt försök att visa att kärlekens marker fortfarande är i deras besittning. 

Av de många olika kamperna som utförs under pjäsens något långa hundra fem minuter, kan tre av dessa sägas vara de mest framträdande. 

Den första, och så även mest centrala och innerliga, utkämpas mellan makarna Jag (Caroline Söderström) och Du (Morten Vang). Åren har passerat sedan de var unga och kära. Borta är passionen, pirret, skrattet och handsvetten. Kvar är en gammal ful regnhatt, ett bilbackningspirr, oräkneliga dagar efter det senaste ligget och en sliten “berättelse om oss” som med jämna mellanrum dammas av i ett försök att komma varandra närmare. Men med föga framgång. 

Jag ställer sig frågan om denna avsaknad av passion och omvälvande kärlek kanske rentav beror på att det inte var Du hon var menad att träffa. Att det skedde en förväxling i berättelsen, ett fel i ödet. Det var inte honom hon skulle bli kär i, utan en annan – han den andre. Då skulle kanske allt blivit bättre, blivit lyckligare, blivit rätt. 

Genom bråk, tårar och misslyckade skogslekar tas dessa frågor till sin spets. Jag och Du trilskas om kärlekens ödesbestämdhet eller dess slumpartade natur, om förväxlingar och felaktiga strumpval, om känslan av att livet egentligen skulle ha blivit något annat, något mer innerligt och passionerat, i kontrast till hur det faktiskt blev. Frågan lyder: Går det att nöja sig med att leva ett liv och i en kärlek som är måttlig, genomsnittlig och helt okej? 

Turerna mellan dem tycks pågå i en halv evighet. Stundtals uppstår dock något som liknar ett ögonblick av närhet, där försoningen, eller åtminstone förståelsen mellan dem, tycks vara inom räckhåll. Där jag verkligen känner att nu, nu kan det vända, nu bör det hända något annat, en vändpunkt eller skiftning. Men icke. En av dem säger något fel och så är de tillbaka på ruta ett. 

Det dröjer därmed inte länge förrän dessa ordväxlingar börjar förlora sin skärpa och övergå i något alltmer trivialt, upprepande, till sist närmast intetsägande. Men kanske är det just här "Han den andre" träffar som mest precist: I gestaltning av hur orden i bråket nöts mot varandra utan att nå fram. Hur de blir ett pågående att förlita sig på, att hålla fast vid. 

Kanske är det just därför de där ögonblicken av möjlig klarhet aldrig tillåts fullbordas. När förståelsen plötsligt tycks vara inom räckhåll, när något skulle kunna brytas upp och bli annat, inträffar istället en förskjutning som drar dem tillbaka. Som om det vore tryggare att återvända till det invanda, cykliska motståndet än att riskera den förändring som en verklig insikt, ett faktiskt agerande, skulle kräva. 

I spegling, kontrast eller kanske rentav parallellitet rör sig det andra paret: Hon den andra (Beata Hedman) och Han den andre (Ashkan Ghods). Till skillnad från Jag och Du framstår de som den perfekta, den mest självklara och innerliga kärleken. Men det är ett spel för gallerierna. Själva kärnan i deras kärlek ligger i upphöjelsen av den. Den måste ständigt formuleras, bekräftas och återberättas hur bra den är, hur annorlunda den är, hur lyckliga de är som inte har blivit som de andra. De andras blick tycks vara själva glöden till deras kärleks existens. 

Gestaltningen balanserar på gränsen till det överdrivna och får i sin igenkänning en tydlig humor. Det är en sorts verklighetsnära satir över vår samtids sociala medier-kultur och vår ständigt, suktande bekräftelsetörst. Beata Hedman gör rollen som den desperata makan med en precision som bär upp hela den satiriska konstruktionen. Hennes karaktär tycks ha gjort det till sitt stora livsprojekt att iscensätta och försvara deras kärleks särställning, att övertyga både maken och omvärlden om dess exceptionella kvalitet. Det är träffsäkert, det är humoristiskt och det väcker en förskjutning i min egen blick: Kanske är detta spel för gallerierna inte längre undantaget, utan snarare vår tids allra största igenkännbarhet. Har dessa fasadlika sensationer helt enkelt blivit vårt tidevarvs kamp för drömmen om den sagolika kärleken? 

En kamp pågår mellan Hon den andra och Han den andre i deras, eller kanske främst hennes, försök att upphöja kärleken i varandras ögon. Den tredje kampen sker i spänningen mellan de två paren: Mellan Jag och Hon den andra, och Du och Han den andre. Mellan dem kastas avundsjuka, skam, missunnsamhet, längtan, fördömande och långa blickar. 

När Du och Han den andre tycks röra sig i en mer plattbottnad rivalitet kring själva anspråket på den lyckliga kärleken, för att sedan förenas i en blöt bromancekväll där de inre förbittringarna får utlopp mot madrasserna, blir kampen mellan Jag och Hon den andra desto mer direkt och fientlig. För det är trots allt de två kvinnorna som framstår som de mest drivande och engagerade i pjäsen. Mellan dem växer konflikten till något närmast existentiellt. Hon den andra kastar sig in i hatet och hoten med en sorts trotsig tilltro till att hennes kärlek står orubblig, att den är säker, nästan odödlig. Jag, däremot, varnar henne för undergången, för den förskjutning som förr eller senare kommer att inträffa. Som en förbannelse talar hon i nästan apokalyptiska termer, abstrakta men verksamma nog att lämna spår. 

För till slut har också den gyllene fasaden som omger kärleken mellan Hon den andra och Han den andre börjat knaka i fogarna. Den perfekta bilden av deras kärlek är ödelagd. Nu står även de där, iakttagna, ytterdörrarna stängda i ett sista vacklande försök att vända bort blicken, att envist hålla fast i föreställningen om att kärleken alltjämt är orubblig och evig.

Ingen egentlig försoning tycks inträda mellan Jag och Du. Istället väljer de de oändliga måndagarna, följda av de oändliga novembermånaderna, och därigenom att fortsätta i sitt velodromliknande kretslopp, där inget riktigt bryts men heller inget tar form. Kanske uppstår där ändå en ny sorts beslutsamhet. En tacksamhet över det som är och som består, över att vara tillsammans och kanske allra mest över att slippa fatta det där ödesdigra beslutet som skulle kunna förändra allt. För vem vet egentligen vad ödet har in mind för oss. Tänk om vi väljer fel? Bäst är att stanna i det som är, i det som kanske ändå var meningen.

___

Foto: Ola Kjelbye