Hamlet på Kulturhuset Stadsteatern är rök utan eld

I Sunil Munshis uppsättning av Hamlet på Kulturhuset Stadsteatern rappas titelrollen av teaterdebuterande Silvana Imam. Linda Brelin ser en konceptuellt intressant föreställning, men som haltar rejält i sin gestaltning.

I Sunil Munshis uppsättning av Shakespeare-klassikern Hamlet på Kulturhuset Stadsteatern har han velat undersöka det dödliga våldet och hur unga formats redan innan deras liv ens börjat. En tematisk fortsättning på hans dramatisering av Alexandra Pascalidous ”Mammorna”, som fick honom att tänka på aktualiteten i både Hamlet och Silvana Imam och med det var en föreställningsidé född.

Den första scenbilden i föreställningen är en enorm ljusrigg på marknivå. Denna höjs sedan långsamt till tryckande inledningsmusik och rökridå. Ur den kliver Silvana Imam, förlåt jag menar Hamlet, in på scenen. Hon framför sin första monolog, det är nästan spoken word och oerhört mättad stämning. När den första texten är klar dyker resten av kungafamiljen upp på rad genom en höj och sänkbar plattform mitt på scenen. De är modernt klädda och frontar publiken på ett förhöjt, nästan distanserat sätt i kontrast till Hamlets egen ödesmättade energi. På samma sätt ska de komma och gå, som en symbol för en vuxenvärld som aldrig består.

Maskineriet både i plattformen och i ljusriggen används sedan genomgående under föreställningen. Dessa är också föreställningens enda scenografi, där ett bombastiskt ljus följer den, bland det satsigaste jag skådat. Själva riggen blir ett scenografiskt formgrepp, ofta ett effektivt sådant där rörelsen i maskineriet ständigt ger känslan av hot om våld. Men efter första akten har vi vant oss vid mättad dialog, rap och häftigt ljus och det blir därför en besvikelse när andra akten fortsätter nästintill likadant. I stort byter scenerna i Hamlet av varandra på ett nästan redovisande sätt. Både för att det saknas röd tråd i tolkningen, men också för att bristen på scenografi gör scenen märkligt tom.

Inte heller gestaltningarna känns grundade och det blir ofta märkligt med det moderna högteknologiska uttrycket, fast det egentligen bara är samma gamla vanliga Hamlet vi tittar på. Det är väldigt mycket rök, men nästan ingen eld. Allra märkligast blir det i gestaltningen av Vålnaden. Här som en gothig The Ring-kvinna som bemöter Hamlet med en obegriplig sensualitet. Uttrycket gör anspråk på att det ska säga något om vår samtid, men det säger mig ingenting. Isabelle Kyed lyckas dock gestalta en förvirrad och skör Ofelia som verkligen träffar. Trots att det även där saknas en tydlig regiidé så får vi i alla fall njuta av oerhört väl framförd Shakespeare-text, med Ofelia klädd i en otrolig tyllkreation undertecknad Siri Areyuna Wilhelmsson. Bra framförd text och bra tyll är ändå en kombination som absolut inte ska underskattas.

Att rappa Hamlet fungerar dock otippat bra. Shakespeares högtravande språk möter snyggt Imams predikande sätt att framföra text. Ändå lyfter det inte fullt så mycket i de musikaliska delarna som man kan förvänta sig när en av vår tids största musikdrottningar ska spela teaterhistoriens mest omtalade prins. Kanske är det alla säsonger av ”Så mycket bättre” som skapat förväntningen att alla remakes och covers ska leverera bättre än originalen idag, men musikaliskt saknar verkligen Hamlet den nerv som gjort Silvanas egna låtar så omåttligt populära. Det hade inte varit helt fel med en ”att vara eller inte vara”-hit, men istället är både texterna och arrangemangen nedtonade. Kanske kräver de lyssningar i efterhand för att nå fram, men där skiljer sig teatern från musiken. Den kräver ett här-och-nu, som inte lämnar utrymme för att vänta på att publiken ska lyssna in sig. Vill man vara optimistisk kan det ses som ett medvetet val för att inte göra Hamlet till allt för mycket popkonsert, vill man vara skeptisk är det bara en slarvig regi-idé. Själv kan jag tycka att om Munshi nu tagit Silvana Imam till Stadsteatern kunde han lika gärna löpt hela linan ut.

För till skillnad från många andra fall där man tar in en stor artist för att locka folket till teatrarna, så finns det egentligen något genuint intressant med att Imam ska gestalta Hamlet. Medan majoriteten av ensemblens teaterhögskoletränande röster artikulerar varenda en av Shakespeares stavelser, står Imam för något helt annat i både kropp och tal som bidrar till karaktären Hamlet. Imams gestaltning saknar visserligen kontraster, men hennes storhet ligger i förmågan att vara både stark och sårbar – och det påminner mycket om Hamlet själv. I skenet av den samhällsdebatt som ständigt frågar sig hur vi ska hantera alla unga män som utsätter och utsätts för allt mer våld förstår man också att Munshi sett Hamlet som påfallande aktuell att sätta upp just nu. Hamlet är jagad och jagar på samma gång. Men att Silvana är Hamlet och Hamlet är Silvana räcker inte som koncept för att undersöka ett så komplext tema som gängkriminalitet. I så fall hade Munshi behövt ha hunnit casta Einár när han levde, eller kanske Yasin, i rollen som Hamlet och det har jag svårt att se att marknadsavdelningen på Stadsteatern hade tyckt var en lika god idé. För det är först när Hamlet i slutscenen ligger nedblodad vid dödens rand och ber om att få bli ihågkommen som det verkligen blir intressant. Men då är Stadsteaterns Hamlet också slut, precis när den på riktigt hade kunnat börja.

‍

...

Foto: Markus Gårder

‍