"Friskytten" på Göteborgsoperan är en njutbar föreställning med twist

Christofer Psilander var på premiären av Göteborgsoperans nya uppsättning "Friskytten", och upptäckte en bittermandel i botten på en i övrigt välsmakande godispåse.

Vi befinner oss i sagornas och legendernas tid. En tid då andliga krafter var högst reella, såväl goda som onda. Den unge jägaren Max vill gifta sig med sin älskade Agathe, men traditionen bjuder att han först måste visa sig vara en duktig skytt innan det kan bli tal om äktenskap. Han är egentligen en duktig skytt, men på sistone har prestationerna dalat. Han blir då lockad av sin vän Kaspar att bege sig till Vargklyftan för att stöpa frikulor – kulor som alltid träffar det skytten avser. Att misslyckas tycks för honom inte vara en möjlighet, så han accepterar. Det finns dock ett aber: Kaspar, som står i förbund med djävulen, förtiger att var sjunde kula träffar där den onde vill, inte där skytten avser. Så lyder förutsättningarna för detta romantiska äventyr.

Carl Maria von Webers Friskytten från 1821 är ett så kallat singspiel. Det innebär att det mellan arior, körer, duetter och terzetter förekommer talad dialog som driver handlingen framåt. Detta har för- och nackdelar: en fördel är att det är lättare att hänga med i handlingen, då dialogen är mer teatermässig än vad till exempel komponerade recitativ är. Nackdelen är att det känns som om man lämnar operakonceptet för ett tag: de flesta operabesökare väntar sig säkert ett genomsjunget verk. I just Friskytten är de talade partierna på några ställen dessutom rätt långa, vilket kan framstå som lite träaktigt.

Men – när musiken får ta plats, då gör den det med besked. Webers musik är lättillgänglig och njutbar. När den dessutom framförs av Göteborgsoperans välklingande orkester och en välkomponerad sammansättning solister, då blir det så komplett som det kan bli. Främst bland solisterna: Matilda Sterby som Max älskade Agathe. Hon har en tonsäkerhet och en styrka jag imponerats av förr, oavsett vilken typ av roll hon tar på sig, och här briljerar hon. Hon flankeras av Ännchen, spelad och sjungen av den för Göteborgspubliken välkända Kerstin Avemo, och som aldrig lämnar någon besviken. Hennes och Sterbys röster flätas dessutom samman till en riktigt lyckad musikalisk väv. Max, den trånande fästmannen och förmente mästerskytten, sjungs av Adam Frandsen, och Kaspar av Kristian Lindroos, båda kända för Göteborgspubliken, och båda gör som vanligt utmärkt ifrån sig.

Det finns en hel del att säga om regi, scenografi och kostym. Det är fritt tolkande som gäller, och många detaljer är tankeväckande, och frågan är om man förstår regissörens avsikter alla gånger. Till exempel då de fyra huvudpersonerna uppträder samfällt i blodiga brudklänningar, då far tankarna igång. Likaledes funderar jag över de många videoprojektionerna, som ibland må förtydliga handlingen, ibland förbryllar, och – tyvärr – ibland till och med förvirrar och stör det som händer på scenen.

Periodvis är det mycket spännande och suggestivt. Scenen före paus, där Max och Kaspar stöper de sju kulorna, utvecklas till ett dramatiskt crescendo, där musik och mörkrets makter samspelar på bästa tänkbara sätt. Andra gånger är det bara vackert och lättsmält, som där de fyra brudtärnorna dyker upp i sista akten. Och när den berömda jägarkören framförs, kan man inte annat än imponeras av Göteborgsoperans kör.

Scenografin är fantasifull och detaljrik. I programbladet läser jag att scenografen hämtat inspiration från svenska deckarfilmer, inte minst filmen Jägarna, men det var inte något jag tänkte på under föreställningen – tanken på sagornas och legendernas tid räckte gott för att hamna i rätt stämning.

Hur går det då? Jo, Max stöper sina kulor, skytteprovet äger rum, djävulens kula ställer till det – men saker och ting ordnar upp sig till slut. Eller gör de verkligen det? Regissören Philipp Rosendahl har lagt till en egen twist på slutet, en som jag uppfattar som upprörande, besynnerlig och förvånande. Jag har inte smält den än, och lär kanske aldrig göra det.

Ska jag berätta vad twisten är? Nej, jag vill trots allt att folk ska se denna för övrigt innehållsrika och synnerligen väl framförda föreställning.

Men kanske kommer du att lämna föreställningen lite bättre till mods om du blundar under föreställningens sista tio sekunder.



.......

Friskytten spelas på Göteborgsoperan fram till den 4 december 2025, med sex återstående föreställningar: 14, 20, 23, 26, 29 november samt 4 december.

Föreställningen är 3 timmar lång inklusive en paus.

Friskytten hade urpremiär i Berlin 18 juni 1821.
‍

Musik: Carl Maria von Weber

Libretto: Johan Friedrich Kind

Regi: Philipp Rosendahl

Scenografi: Daniel Roskamp

Kostym: Philipp Basener

Dirigent: Francesco Angelico

Solister: Adam Frandsen, Matilda Sterby, Kristian Lindroos, Kerstin Avemo, Mats Almgren, Orhan Yildiz, Erik Rosenius, Stefan Berkieta.

Foto: Håkan Larsson