Fraukes “Pearl” är en resa genom sinnena

Cathrin Monell ser Pearl av Frauke - Sveriges mest kända butohdansare - på Atalante. Hon ser ett verk som originellt varvar dans, musik, video och kostym, men som ibland är så laddat med associationer och detaljer att det är svårt att ta till sig helheten. 

Det är så trångt i Atalantes foaje att det blir komplicerat för personalen att ens ta sig fram till dörren för att släppa in publiken i salongen. Det är ett tydligt kvitto på hur populär Frauke är.

Caroline Lundblad är en av Skandinaviens mest kända butohdansare och har från 2000-talet dansat solo under artistnamnet Frauke. Pearl är andra delen i trilogin Shining light, där det första var Amber. Videodelarna av verken ligger båda uppe på Fraukes hemsida, under rubrikerna Works 2022 (Pearl) resp Works 2021 (Amber). Föreställningen spelades på Atalante i Göteborg 3-4 februari och fortsätter nu sin turné med Riksteatern runt om i landet. Videodelen av Pearl är skapad av Osaka-baserade Yusuke Kitaguchi och kostymen av likaså japanska Ryo Onishi. Musiken är av Daniel Troberg, som i biografin på Fraukes hemsida beskrivs som att han ”lever och andas elektronisk musik”. 

Vi slår oss ner på låga bänkar som på tre sidor omger scenens vita rektangel. Den fjärde sidan utgörs av filmduken. Föreställningen varvar Frauke på filmduken med Frauke närvarande på scengolvet. Hon står ensam som en rockstjärna, rör sig med groteska poser och handrörelser. Varje gång i kläder från senaste korta filmsnutten – i allt från tyll, transparenta tyger och spaceage-kostymer. Musiken är instrumentell elektronika, oftast utan den för genren vanliga dansrytmen. Vi bjuds in till en tidsresa, med sound och estetik som följer en linje från 1980-talet och framåt. 

Videoverket inleder och visar hur Frauke anländer till ett hus i en vildvuxen trädgård och där intar en dekokt på löv som halvt fyller ett teglas. I nästa sekvens – Taste - ålar hon som en grön kålmask av chiffong, armar och ben inlåsta som en fångad, öppnar stumt sin mun med mullbärsrött läppstift så stort som möjligt. I nästa episod – Sight - är hon i ett onaturligt mörkt snölandskap. På detta sätt görs en vandring som betonar ett i taget av de olika sinnena – de traditionella fem- och som ett sjätte Selflessness. Något som visas tydligt i videoverket är att för att uppleva varje sinne för sig måste de andra tonas ner, vilket gestaltas visuellt – Smell utspelar sig exempelvis i lokal med postindustriell känsla där intrycket är av metall och kyla, där en doft skulle kunna blomma ut utan konkurrens. Fraukes ensamhet upplevs som central i Pearl - hon upplever sinnena och intrycken ensam under månen, ensam i stora lokaler. Ensam och sökande - kanske efter en upplevelse som undflyr henne, kanske efter gemenskap som tycks svår att finna.

Både musik och film i Pearl väcker många minnen och associationer och skymmer därigenom delvis dansdelen av verket. Emellanåt blir musiken och videon i verket därmed lite väl dominant och tar över dansen, som främst blir en fortsättning av videoverket. Det blir väldigt tydligt i och med kostymbytena, som visar att varje dansavsnitt är en fortsättning på föregående videoavsnitt. Ibland blir tempot lite väl högt och associationerna allt för många. Verket blir för splittrat och fragmentariskt i de snabba och många bytena mellan film och dans, för att det fullt ska gå att uppleva som helhet. Pearl fastnar på detaljnivå, istället för att ge publiken en möjlighet att lyfta blicken och svepas med av hela verket. 

Samtidigt är Pearl en originell och intressant resa genom sinnena och skildrar en livsresa sedd från en kvinnas perspektiv. Och det visar att pärlan uppkommer genom det som skaver.

‍

...

Pearl spelas på Nordiska akvarellmuseet på Tjörn 27 mars

‍

Foto: Markus Garder

‍