Förbluffande historiegestaltning i "Med livet som insats"

Björn Sandmark har sett "Med livet som insats" av AB Stage Productions. En komplex föreställning med ett övertygande resultat, om den länge bortglömda agenten Erika Wendt.

Den 7/11 var det premiär för ”Med livet som insats” på Esperantoscenen i Göteborg, iscensatt av AB Stage Productions. Föreställningen ingår i gruppens arbete med ”Osynliggjorda kvinnor”.  Detta är den femte föreställningen i serien sedan 2020.

Sverige klarade sig helskinnat genom andra världskriget, men den svenska historien om kriget är fortfarande ifrågasatt. Efterhand kommer nya, tidigare inte offentliga, uppgifter fram. Generellt kanske man kan säga att den svenska neutraliteten i början av kriget var mer eftergiven mot Tyskland än den efterhand blev när kriget vände, efter slaget vid Stalingrad  1942 - 1943. I den här föreställningen lyfter man att Sverige hade ett samarbetsavtal med Tyskland sedan 1936.

Stockholm var en spelplats för många diplomater och inte minst spioner från alla krigspartier. För bevaka vad som hände inrättade man redan 1939 den så kallade C-byrån, den hemliga militära underrättelsetjänsten, som var verksam fram till 1946, när den stängdes och verksamheten togs över av T-kontoret under ledning av Thede Palm.

Ett av skälen till att C-byrån drogs med ryktet att ha varit alltför tysklandsvänligt var att den näst högste chefen, Helmuth Ternberg, som skötte kontakterna och bevakningen av Finland, Tyskland, Ungern och Schweiz, hade nära kontakter med chefen för tyska Abwehr, Wilhelm Canaris. Abwehr hade ansvaret för spionage, kontraspionage och sabotage.

Efter denna inledning är det kanske uppenbart att många kvinnor historiskt och även i vår tid osynliggörs i sammanhang där de i själva verket spelade en stor och viktig roll.

Huvudpersonen i ”Med livet som insats” är en av dessa kvinnor, tyskan Erika Wendt som arbetade för bland annat den svenska underrättelsetjänsten under andra världskriget som agent mot Nazityskland. Hon kom till Stockholm av nyfikenhet på Norden och Sverige. Först arbetade hon i Oslo och därefter på Tyska legationen i Stockholm. Hon hjälpte till att knäcka den tyska krypteringskoden, vilket gjorde det möjligt för C-byrån att bevaka Tyska legationens kontakter med Berlin. Inte någon liten sak alltså, utan avgörande för hur Sverige skulle förhålla sig till Tyskland på olika sätt.

På Esperantoscenen tolkas hon lysande av Anette Sevreus. Hennes viktigaste motspelare är just Helmuth ”Teddy” Ternberg (Henrik Myrberg), mannen som också höll i rekryteringen av kvinnliga medarbetare till C-byrån.  Det är relationen mellan dessa båda som bär pjäsen. Sannolikt var det så även i det gemensamma arbetet på C-byrån.

Föreställningen börjar med ett samtal med en person i äldreomsorgen 2003, samma år som Wendt dog. Det visar sig vara dramatikern och regissören Annika Banfield som spelar sköterskan. Wendt berättar om sitt liv och efter hand glider föreställningen över i själva berättelsen; om hur Wendt, ju längre kriget pågår, tvingas navigera i en allt mer komplex tillvaro i Sverige.

I bakgrunden finns Hitler, kriget, Gestapo och de tyska Abwehr-medarbetarna i Stockholm. Wendt arbetar också för Abwehr och efter hand kommer Abwehr Wendt på spåret. De försöker få hem henne till Tyskland. Teddy Ternberg räddar henne genom att  hindra henne från att åka till Tyskland och ordna ett nytt jobb som hon sedan har resten av sitt yrkesliv. Hon avtackades först 1987 med en medalj från SÄPO. Texten på medaljen lydde: ”Du en av oss”. Den som starkt bidragit till att sanningen om Erika Wendt kommit fram är författaren, forskaren och SVT-producenten Jan Bergman, vars mor själv var en av ”flickorna på C-byrån”.

Ja, ni förstår själva – detta är en stor berättelse som löper över många år och det är ingen lätt sak att gestalta på scenen, med så många människor, så komplexa händelser och i många olika miljöer. Men det konstnärliga teamet lyckas på ett förbluffande effektivt sätt gestalta historien. Scenrummet är detsamma i två och en halv timme, två statister som också spelar kollegor på C-byrån (”flickorna”) möblerar om inför varje scen och huvudpersonen klarar sig med en röd klänning genom hela föreställningen. Detta är ett riktigt fint exempel på hur järnvilja, engagemang och uppfinningsrikedom kan skapa en komplex föreställning med ett övertygande resultat. Regissören Banfields ord på slutet visar ett starkt engagemang. Det är inte heller varje dag det erbjuds möjlighet att se ett historiskt drama som i stora drag håller sig till händelseförloppet på detta sätt. Dessutom är det en upprättelse för Erika Wendt och andra bortglömda kvinnor som uträttat stordåd i det fördolda.