Folkhemstillvaron under lupp i Uppsala Stadsteaters "Dottern"

Lena Anderssons romaner "Sveas son" och "Dottern" sätts upp som teater i dramatisering och regi av Karin Parrot Jonzon på Uppsala Stadsteater. Amandreas Norman ser en ömsint porträtterad folkhemstillvaro om identitet och ideal, men som ibland slår över till att bli plakatteater.

”Såna hade vi också”, ”Åh, kolla stolarna!”. Uppsala stadsteaters lilla scen fylls av nostalgiskt tissel tassel när publiken vandrar in i kärnfamiljen Johanssons 80-talshem. Här finns såklart en mamma, en pappa, en son, en dotter, och en farmor som över obligatoriskt småkaksfikande oupphörligt beklagar sig över samtiden. Det är en familjekonstellation som är lika igenkännbar som den är traditionell, lika stark som den är skör, för så som alla är överens om hushållets förhållningsregler krävs bara ett fåtal steg utanför överenskommelsens ramar för att hela bygget ska rasa till grunden.

Med retro-realism som sin estetiska ledstjärna har regissören Karin Parrot Jonzons tillsammans med scenografen Nina Fransson iscensatt Lena Anderssons romaner ”Sveas son” och ”Dottern”. Resultatet gestaltar en familj mitt i skärningspunkten mellan Fattigsveriges pragmatism, folkhemmets idealism och den poststrukturalistiska framtidsandan. Jakob Fahlstedt balanserar skickligt mellan sturskhet och sympati i sin framställning familjens patriark Ragnar. Han är en idealistisk man som rättroget lever så korrekt han bara förmår utan fåfänga eller krusiduller. Samma idealism, analysförmåga och längtan efter korrekthet har hans favoritbarn Elsa (Malin Tengvard) ärvt. Med sin pappas vrålande entusiasm i bakgrunden stakar hon fram mot en framgångsrik karriär inom längdskidåkning. Men med åldern börjar Elsa utveckla egna intressen, egna önskningar och drömmar som sträcker sig utanför faderns förväntningar. Här ligger föreställningens så väl förmedlade kärna. Elsas berättelse handlar om den egna integritetens styrka och om hur man står stolt trots att det ibland blåser hårt. Det är nästan garanterat att bli lite blöt i ögat när man via berättarteaterformatet så intimt får följa karaktärernas innersta tankar, ideal och personliga utveckling över tid. Åsa Forsblad Morisse skapar ett sympatiskt porträtt av den konstant arbetande husmodern, och Emil Brulin glider runt i hemtillvaron i skuggan av fader-dotter narrativet. I periferin av familjeberättelsen gör Anna Carlson en hjärtvärmande insats som farmor Svea, den som bär minnet av fattigsverige med sig och med sin blotta närvaro står i kontrast med nya idéer och ideal.
‍
Dock är den väl gestaltade folkhemstillvaro lite väl alldaglig och ibland sprider sig denna vardagstristess, på både gott och ont, ut i salongen. Givet här är att jag tog del av ett genrep, men till och från saknades den angelägenhet som berättelsen kräver för att verkligen nå djupare in i de dryftade frågeställningarna om folkhemmet, identiteten och familjerelationers plasticitet. Även om de plakatteaterliknande inslagen tillför till retroestetiken blir det stundvis informationstätt och predikande när flertalet komplexa idéer och politiska ståndpunkter framförs rappt och i långa sjok. Men med det sagt ryms mycket spännande tematik inom ”Dottern”, så som likheten med kultpjäsen ”Rötter” av Arnold Wesker. Fast i Dottern har Elsa ingen framgångslös pojkvän utan försvarar själv sina åsikter och skiftande ideal.

Sammantaget är Dottern en trevlig teaterupplevelse både för de som vill vada i 80- och 90-talsnostalgi samt de som ständigt omvärderar och analyserar sin omvärld och ihärdigt kämpar för att dra sina nära och kära med sig in i framtiden.
____

AV Lena Andersson
DRAMATISERING & REGI Karin Parrot Jonzon
SCENOGRAFI & KOSTYMDESIGN Nina Fransson
KOMPOSITÖR Kristoffer Jonzon
LJUSDESIGN & VIDEODESIGN Pontus Eklund
MASKDESIGN Matilda Bragner

Dottern spelas fram till 2:a December på Uppsala stadsteater.

Pressbild: Sören Vilks