Finns scenkonsten idag bara till för de rika och planerade?

Linda Brelin funderar på priset på en teaterbiljett och vad som händer med scenkonsten när alla kvällar på teatern paketeras som om de vore "Mamma Mia! The Party" på Tyrol.

Tidigare i våras ville jag spontant ”se något” en lördagkväll i Stockholm tillsammans med en vän. På institutionerna fanns inte så mycket roligt att hämta och där, likt på varenda friteater i stan, var biljetterna i princip slutsålda. Tillslut fastnade vi ändå för “Socialdemokraterna The Musical” på Stockholm Stadsteater för… drygt 400kr biljetten. Saftigt tyckte vi för något vi knappt visste vad det var, men på någon finstilt del av hemsidan stod det att man kunde komma på dörren och gå för halva priset. Klockan hade börjat rusa så vi bestämde oss helt sonika för att åka dit och se om vi kunde få tag på två spridda platser. Detta misslyckades direkt, för när vi var framme var även de platserna sålda och biljettkassan hade “tyvärr inte tagit emot någon som lämnat in sina biljetter”. (??? kände vi, inte har jag själv någonsin stapplat mig till Stadsteatern för att “lämna in” mina biljetter när jag fått influensa). Det blev ingen musikal den kvällen utan rosé på “Artes” på Kulturhusets baksida.

På sätt och vis är det glädjande att det är omöjligt, i alla fall i Stockholm, att ta del av scenkonst spontant. Teatrarna verkar smockfulla och Stockholm Stadsteater hypar sina ”biljettsläpp” som om de vore konsert med Beyoncé det var tal om (tack Gbg Stads för att du fortfarande har fötterna på jorden). Vill du t ex se Hamlet i höst kostar en biljett saftiga 545 kr. Där vet man i alla fall att ens hårt besparade inflationspengar inte kommer gå till waste - för oavsett hur det går för Hamlet så får man i alla fall se Silvana Imam i rollen. Men parallellt med glädjen över att scenkonsten i alla fall till publikantal verkar leva, så sker en annan process som inte känns riktigt lika munter - nämligen att teater snart helt är utraderat som ett relativt billigt och spontant vardagsnöje. Scenkonst som rör sig enligt bions premisser (man kan boka samma dag, mjukisarna får vara på, popcorn räcker gott som snacks) börjar i Stockholm bli allt mer sällsynt. Desto vanligare är det med teatrar som erbjuder koncept likt kvällar på "Mamma Mia! The Party" på Tyrol (du bokar vid biljettsläpp, skjortan är knäppt, du äter middag i samband med besöket, du tar hejdlöst med bilder under kvällen). Trevligt säger vissa blåögt, men finns scenkonsten idag bara till för de rika och planerade?

För det mesta dras scenkonsten med både det spännande och det beklagliga: man vet inte riktigt vad man kommer få. Scenkonsten har ingen Spotify där du kan spendera timmar av lyssningar innan du köper en konsertbiljett, den har sällan särskilt medryckande trailers och teaterskådisar är nästan aldrig så pass kända att enbart deras namn kan agera försäkring (med undantag för privatteatrarna och landets största scener). Istället utsätter sig publiken vid bokning av teaterbiljetter för något så läskigt som risk. Genom att köpa en teaterbiljett riskerar du att lägga dina pengar på något som du inte riktigt vet vad det kommer bli. När priserna på biljetterna höjs för att kompensera för att anslagen till scenkonsten sänks, tvingar det in teatrarna i något som är ännu läskigare än risk: nämligen löften. Teatrarna tvingas påstå att en kväll hos dem är en investering som kommer att vara värd varenda krona - och som de flesta vet så brukar löften ha en tendens att vara väldigt svåra att uppfylla och vara desto lättare att bryta. Besvikelsen är alltid större när ett löfte getts, än om inget lovats från början. Kvar finns ingen plats för ett modigt skapande. Bara de som sätter upp ABBA-musikaler, Disney-rip-offs och bjuder in Silvana till teaterscenen klarar sig, eftersom de är dem enda som ägnar sig åt konstnärliga garantier.

Med rådande pris på en teaterbiljett, i kombination med att en biljett nästan alltid följs av tilläggspaket, blir publiken illa tvungen att agera som riskkapitalister som noga överväger vart pengar bäst investeras för maximal avkastning. Teatrarna å sin sida tvingas verka som storföretag där störst pott läggs på kommunikationsavdelningen som dagarna i ända utvecklar säljbara koncept och “helkvällar”. Men ett teaterbesök måste både för publiken och för teatrarnas skull ha utrymme för ett visst mått av chansning. Att köpa en biljett utan särskilt mycket ekonomisk eftertanke, att kunna komma på dörren, att vara spontan. Att känna; vi vet inte vad vi kommer få, men kanske blir det något vi inte visste att vi önskade oss, men som sen visade sig vara något vi verkligen ville ha eller behövde.

Att betala för scenkonst är att värdera den vilket i grunden är bra. Men kanske är det dags att fundera på om de svidande priserna och de hypade biljettsläppen gör teatern till vilken vara som helst- där glansiga, sensationella och välpaketerade föreställningar lockar köpstarka kunder snarare än en engagerad publik. Det måste finnas utrymme att gå på och skapa scenkonst som även utan Askungen kan bli dötrist och långtråkigt och … alldeles alldeles underbart.

....

Foto: Dewynters, Mamma Mia! The Party