Faschismen finner väg in i flickrummet i Bernardas hus

Klara Asta Kirk har varit på Göteborgs Stadsteater och sett Bernardas hus. En föreställning med suveränt ensamblearbete där faschismen finner väg in i flickrummet.

En ensam kista på scenkanten. Svartklädda, viskande kvinnor insvept i mörker närmar sig. Genom minutiös koreografi ska de förkunna sin sorg för publiken. En av kvinnorna bär en bild på den avdöde, högtidligt, en annan faller ihop i affekt. När kistan bärs ut är den nästan för tung, får kvinnorna att vackla. Scenen är således satt för Bernardas hus i regi av Nora Nilsson på Göteborgs Stadsteater. Familjens patriark har dött och husets urmoder, Bernarda (Marie Richardson), förklarar åtta års sorg. I åtta år ska hennes döttrar vara bundna till huset, instängda bakom murarna och avskurna från livet. Fascismen finner väg även i flickrummet. Federico Garcia Lorca skrev dramat bara några månader innan han mördades av Franco-anhängare. Bernardas hus är en uppenbar metafor för fascismens intrång i samhället, och paralleller till vår tid behöver man inte leta länge efter. 

Trots att det inte finns några män på scen är männen centrala gestalter i kvinnornas liv. Flickskapet existerar under patriarkala villkor, flickorna har ännu inte lämnat faderns hus även om fadern lämnat huset. Här finns inga omsorgsfulla modersinstinkter. ”En dotter som inte lyder är ingen dotter utan en fiende” proklamerar Bernarda oförsonligt. Döttrarna sover i sängkistor som glider in på scenen én efter én, en konkret symbolisering av deras instängdhet. Associationen till likkistor är nära till hands. En stor cirkelprojektion i taket speglar flickrummet i realtid, och fungerar även som ett ständigt övervakande öga. I andra akten håller isolationen inte bara på att suga livet ur kvinnorna, utan även färgerna ur deras kläder. Njutning och begär är fullkomligt förbjudet i Bernardas värld. Ändå sipprar sexualiteten fram på nästan incestuös vis mellan flickorna, och ju mer Bernarda försöker kontrollera kärleken och begäret, dess mer förlorar hon sin makt. 

Det är en iscensättning som vågar låta kropparna och tystnaderna tala. Symboliska scenbilder glider med melodiska övergångar in i allvarlig realism, samtidigt som Lidia Wos kusliga koreografier genomströmmar föreställningen och bidrar till den poetiska förhöjningen. Sällan har jag sett så bra ensemblearbete från en institutionsteater. Samspelet mellan ljus (Sofie Gynning) och scenografi (Julia Przedmojska) är inget mindre än genialiskt. För första gången förstår jag poängen med vridscenen, som används för att på nästan magisk vis dölja och avtäcka olika scenbilder. Det skapar ett tidlöst, suggestivt rum där allt kan hända. Människor och objekt försvinner in och ut ur mörkret, och den enkla men effektfulla scenografin bildar en stark estetisk ram om berättelsen. Här får teatern lov att vara teater. Vi behöver inte se eller förstå allt utan teaterrummets särskilda gåtfullhet får stå i centrum. Om Bernardas hus är ett riktmärke för den nya konstnärliga ledningen på Göteborgs Stadsteater bådar det gott för framtiden. 

‍