"Farsor" är ett varmt och kärleksfullt drömspel

Björn Sandmark har varit och sett "Farsor" av Abnorm Scenkonst. En varm och kärleksfull gestaltning av pappor med olika specialiteter.

Strax innan jul såg jag ”Pappagruppen” av Pompom produktion som fokuserade på papparollen i det nya Sverige på en tillfällig scen i Gamlestaden och nu var det dags för ett annat perspektiv på faderskapet - ”Farsor” på Teater Trixter, en produktion av Abnorm Scenkonst som jobbar med att ”ifrågasätta rådande samhällsstrukturer och normer och skapar föreställningar ur egna erfarenheter”, som det står i programbladet. Och den sistnämnda punkten känns särskilt tydlig i denna produktion, som skämtsamt och kärleksfullt gestaltar inte bara farsorna, utan också deras döttrar. Frigruppen som består av skådespelarna Elin Borell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist har spelat på bland annat BoråsStadsteater, Göteborgs Stadsteater (där ”Farsor” hade premiär på Luciadagen) och även tidigare på Teater Trixter.sin presentation kallar man uppsättningen ett drömspel, vilket genast för tankarna till Strindbergs pjäs med samma namn. Innehållsmässigt finns inte så många likheter kanske, men några saker tänkte jag på ändå. ”Ett drömspel” inleds med att (farsan) Indra talar med sin dotter, som kallas just Indras dotter eller mot slutet av pjäsen Dottern. I sin berömda Erinran som inleder pjäsen skriver Strindberg:

”Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke: på en obetydligt verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas.”

Och på många sätt är det just det som händer i denna varma och kärleksfulla uppsättning. Förloppet saknar en tidslinje (en utmaning som dramaturgen Manda Stenström hanterar föredömligt) och olika minnen gestaltas ur både farsornas och döttrarnas perspektiv, de flyter ihop och delas igen, nya saker händer och drömspelets karaktär förstärks av Matilda Söderlings enkla rum (och kostym), Ludde Falks följsamma ljussättning, men inte minst den vackra, ibland harmoniska, ibland skaviga musiken av Lisen Rylander Löve. Och sist men inte minst genom de plötsligt inflikade dansscenerna som lyfter drömmen ännu några steg upp över scenen med koreografi av Cecilia Milocco.

Finast är nästan telefonsamtalen, där farsan ringer igen och vill prata, men på mäns vis är det lättare att diskutera konkreta saker, som stolarna. De stolar han köpte för många år sedan, har skött om, limmat i fogarna och till och med skrivit dotterns namn på undersidan, som hon tveksamt tagit över och som han till varje pris vill veta om hon vill behålla. Vill att hon ska behålla. Men det vill hon nog ändå inte, till slut. Vi får upplveva samtalen ur bådas perspektiv.

De tre papporna har lite olika specialiteter; Elin Bornells farsa gillar att odla vin och vill väldigt gärna att någon ska fortsätta att tukta vinbuskarna så att solen kommer åt druvorna, Ida Hackzells farsa kämpar med det moderna samhällets framsteg alltifrån fjärrkontroller till Bank-ID och trasslet med att beställa mat på krogen genom en App, (vilket hos mig skapar stark igenkänning. När jag fick min första anställning 1987 övervägde jag om jag skulle lära mig att använda datorer, men tänkte att det nog inte blir aktuellt under mitt yrkesliv, ett år senare köpte jag min första) och Hanna Holmqvists farsa startade ett tremannaband under studietiden i Umeå, startade även trenden att killar skulle kramas och kämpar på för att fixa att springa Göteborgsvarvet även nästa sommar, trots en del fysiska besvär, en tradition som han hållit fast vid sedan 1981.

Ja, händelser, tankar och drömmar flyter ihop i detta musikaliska och dansanta drömspel, som avslutas genom att döttrarna klär av sig farsa-kläderna och är tillbaka vid utgångspunkten, i bara underkläderna. Å ena sidan påminner det lite om slutet i Strindbergs drömspel, som också genomgår en sorts cirkulär utveckling, å andra sidan är det en avgrund mellan dem. Avgrunden är Indras dotters legendarisk replik: ”Det är synd om människorna.” Det går inte att att säga om farsorna och deras döttrar, som bärs av en djup kärlek.
‍

Av och med : Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist

Regi- och koreografikonsultation: Cecilia Milocco

Rum och kostym: Matilda Söderling

Komposition: Lisen Rylander Löve

Dramaturg: Manda Stenström

Ljus: Ludde Falk

Foto: Tobias Walka
‍

Urpremiären ägde rum på Studion på Göteorgs Stadsteater i december 2024

‍