Existentiell matematik i Björn Säfstens "And so we're gone" på Atalante

Cathrin Monell ser koreografen Björn Säfstens “And so we’re gone” på Atalante. En engagerande föreställning som väcker existentiella frågor när minnen och fantasier kommer till liv genom geometri. 

Dansarna stegar upp scenen med tunga, exakta steg. Jag hade läst om föreställningens “snillrika matematik” i presentationen och undrat hur den skulle se ut. Här skymtar jag snabbt hur både talserier och geometri kommer till liv. Genom att gestalta vår tilltagande stress, och hur vi alltmer väljer att kommunicera med maskiner över att tala med människor, talar verket om mänsklighetens förflutna, vår samtid och vår framtid.

“And so we’re gone” spelas på Atalante första helgen i mars. För koreografin står meriterade dansaren och koreografen Björn Säfsten. Dansare är Pär Andersson, Philip Berlin, Madeleine Lindh och Jade Stenhuijs. Kompositör är Hans Appelqvist, Susanna Hedin står för ljusdesign och Daniel Åkerström-Steen för kostymen. Verket hade premiär på Dansens Hus i Stockholm i oktober 2023. 

Scenen är minimalistiskt gestaltad: det enda som delar in den är ljuseffekter. Inledningsvis är även musiken minimalistisk: bara ett elektroniskt knarrigt, starkt ljud som gradvis vrids upp i frekvens och blir alltmer intensivt påträngande, utan taktslag. En efter en kommer dansarna ut på scenen. De rör sig kraftfullt, symmetriskt, synkroniserat. Kostymen påminner om mode från tidigt 1990-tal: jeans och chinos med hög midja; t-shirts, silkesskjortor och randiga bomullströjor i blockfärger. Träningsskor på fötterna. 

I insprängda partier spelar dansarna ensamma eller i par upp tablåer, och då byts ljudbilden mot musik: stycken för sologitarr, elektronisk musik som påminner om introt till någon technodansdänga, men som aldrig kommer till att förlösas i dansrytmer, utan avbryts innan. I dessa delar ser dansen helt annorlunda ut. En av dansarna prövar sitt ansikte och kropp genom att känna sig igenom dem med ryckningar. En sjunger ljudlöst i en låtsad, handhållen mikrofon, som ett barn framför en spegel eller ett minne från ett framträdande. Två spelar tillsammans upp en relation där de speglar och följer varandras rörelser. Den fjärde tycks ordlöst argumentera vänd mot publiken, som en föredragshållare. Sedan återgår de alltid gemensamt till att markera scenen, taktfast och geometriskt med bas fem steg – vilket vore ovanligt om vi förhåller oss till dansens rytm som musik, men rimligt om vi istället associerar till gestaltning av klocktid.

I programbladet ställs den retoriska frågan om de insprängda tablåerna är minnen eller fantasier. Jag tänker på dem även som en utgångspunkt för en existentiell, filosofisk diskussion. Jag funderar på vad en människa är, vad som skiljer människan från maskinen, och vår samtid, där förmågan att enkelt göra distinktionen kanske snart går förlorad.

Hur människan kämpar för att bryta sig loss ur en alltmer maskinell tillvaro, samtidigt som maskinerna försöker fånga hur mänsklighet ser ut för att kunna simulera det bättre.

Vad gör oss till människor, och hur kan vi bejaka och bekräfta detta hos oss själva och varandra? Särskilt i de tablåer där dansarna är två kan vi se att mänsklighet är något vi speglar och lär oss i relation till varandra, och av varandra. Men även AI, alltså maskinen, lär sig så nu. Så vad är en människa, och hur bevarar vi mänskligheten? Med dessa tankar går jag ut ur salongen, ut på Övre Husargatan, och vidare i mitt liv.

Foto: Märta Thisner/Jim De Block