Every Brilliant Thing på GEST gör publiken till ett vi

Cahtrin Monell har sett Every Brilliant Thing på GEST. En känslig skildring av tunga ämnen, där publikens medverkan och närvaro blir central.

Jag har studerat jubileumsutställningen i foajén med foton och recensioner från tidigare uppsättningar av GEST, och inte märkt att publiken har anlänt. Vi släpps in några stycken åt gången, och trots att det inte är numrerade platser är det inte heller fritt fram att slå sig ner var som helst. Gary Whitaker visar varje åskådare till en lämplig plats, och förser oss med individuella instruktioner. Snart kan föreställningen börja.

I år firar Gothenburg English Studio Theatre tjugo år, och för att fira det återkommer publikfavoriten Every Brilliant Thing i en ny version. Pjäsen är skriven av Duncan Macmillan med Jonny Donahoe. Macmillan har i pjäser och tv-dramer utforskat främst frågor om samtida sociala och politiska frågor, däribland psykisk hälsa, beroende, klimatförändringar och personligt ansvar. För regin står GEST:s grundare och konstnärliga ledare, Kristina Brändén Whitaker. Som enda medverkande skådespelare ser vi Gary Whitaker, också konstnärlig ledare för GEST. 

Vi får vara med om ett stort trauma i en liten pojkes liv. Han hämtas av sin pappa i skolan, mamma är på sjukhuset och de ska åka till henne. Pappa säger att hon “har gjort något dumt”. Och för att själv hantera det svårbegripliga, och kanske göra sin mamma glad igen, inleder pojken arbetet med att göra en lång lista på allt som gör livet värt att leva. Här finns utrymme för komiska associationer och bilder, specifika minnen - ofta till musik - och en känslig skildring av personer som har svårt att uttrycka sig men ändå önskar nå fram till varandra. 

Every Brilliant Thing är en pjäs om ett verkligt tungt ämne: hur barn som växer upp med en förälder med psykiska problem ofta försöker bära sina föräldrars bördor och tvingas ta ansvar alltför tidigt. Trots det har pjäsen ett livsbejakande och upplyftande sätt att närma sig sin tematik. Med Gary Whitakers varma och tonsäkra spel ges även publiken en chans att gå in i omhändertagande roller och hitta en egen och äkta ton - bortom det skratt som också för oss samman.

I en traditionell pjäs framför skådespelarna en text och låtsas att de inte ser publiken. Allt är en illusion med ett avstånd som vi upprätthåller tillsammans. Istället uppförs hela Every Brilliant Thing i samarbete mellan Gary Whitaker och publiken. Under den här timmen skapar GEST en närhet, en vi-känsla, nästan omtanke trots att vi är en ganska stor grupp. Det är en pjäs som kräver medverkan och närvaro av sin publik, där vi alla är synliga för varandra.

Efteråt, när vi har lämnat våra platser och uppgifter bakom oss, hör jag andra medlemmar av publiken diskutera sina insatser i kapprummet. Skämta om vem som fick störst roll att spela, dela sina tankar. Publiken lämnar GEST med en annan typ av minne än av bara att ha sett en pjäs och vad den handlade om. Det var en kväll där vi fick problem att lösa, tog hand om dem på bästa sätt, och kom ut en erfarenhet rikare. 

‍

...

Photo: Lina Ikse

‍