Engelsk teater "at its best" när GEST sätter upp "Ghostly Tales".

"Ghostly Tales" är en julstämningsfylld skräckproduktion som blir en ren njutning för den språknördige. Björn Sandmark har sett och hoppas redan på repris nästa år.

Till våren firar GEST, Gothenburg English Studio Theatre, tjugoårsjubileum i Göteborg. Denna teater har hela tiden legat ute vid Chapmans Torg i Majorna, men sedan 2021 har de fått uppdaterade och fräschare lokaler ut mot Karl Johansgatan. Det som slår mig när jag nu, för första gången på några år, tar plats och ser ”Ghostly Tales” är att vi här inte bara har en ”English Studio Theatre” i Göteborg utan en plats som är engelsk teater at its best.

”Ghostly Tales” inleds med att skådespelaren James Hogg, sitter i en cosy fåtölj, med en cosy kamin som sprakar tryggt, en cosy ljusstake och en cosy flaska whisky med ett selterglas av den större sorten. Men så snart han börjar läsa är det slut med cosy. Vilka berättelser han läser och hur de till viss del dramatiseras tänker jag inte avslöja för att inte beröva den kommande publiken dessa starka upplevelser. Ni måste se själva!

Ghostly Tales, enklast översatt med spökhistorier, är en tradition i England som peakade under den victorianska eran och även här referas till Charles Dickens, jag fastnar för att en viss Miss Havisham nämns, och the marshes finns med i miljöerna, något som inte bara anspelar på Dickens ”Christmas Carols” utan även på min favoritroman ”Great Expectations”. Men traditionen har äldre rötter än så och kan spåras tillbaka till förkristen tid och midvinterblotet på ”Yule”. Traditionen av högläsning kommer från en något senare tid, 1890-talet i Cambridge där Montague Rhodes James började att läsa en spökhistoria högt för sina vänner på julafton, en tradition som sedan spridit sig och nu då landat på riktigt i Göteborg, ibland kallat Lilla London.

Både James Hogg och Gary Whitaker, nu bosatta i Göteborg, (den senare också konstnärlig ledare tillsammans med Kristina Brändén Whitaker) har en gedigen engelsk skådespelarutbildning och har spelat teater runt om i Storbritannien och världen, vilket inte undgår någon. För mig som språknörd är det en njutning att lyssna till denna RP (Received Pronunciation, ung. riksengelska) med en tunn London-färgning som också blir en del av gestaltningen av berättelserna. Men ju längre bort från Barbican och Royal Shakespeare Company man kommer, desto grövre blir dialekten, som i England också är starkt bundet till klass, inte bara dialekt utan också sociolekt och det sitter i detaljerna. När Gary Whitaker säger ””Sandra ’r’ and I” och fyller ut utrymmet mellan det två vokalerna med ett svagt ’r’ vet man var man är.

Bortsett från det klassiskt engelska, skickliga skådespeleriet blir man imponerad av med vilken lätthet och effektivitet Diblik Rabias ljussättning lyckas balansera på gränsen mellan varmt juleljus och skräckens mörker, hur en sparsmakad scenografi (just a few props) direkt skapar en plats som man känner igen och hur man med lätt hand växlar mellan läsning och dramatiserad läsning, med även några tekniska bildhöjdpunkter. Men inte minst hur spöket - ingen av de nämnda skådespelarna – med sin tomma blick och sorgeklänning (Ja, ok eftersom det är ett kvinnligt spöke) inte bara förföljer skådespelarna i pjäsen, utan i tanken även skuggar publiken ända
ner till Kaptensgatan efter föreställningens slut.

Min enda invändning mot denna starka och julstämningfyllda skräckproduktion är den korta spelperioden, bara fram till och med Lucia. Julen brukar ju annars vara fram till påska, som bekant. I bästa fall blir det repris i december nästa år.

‍