Elitidrott och frågan om lika villkor i "FAIR PLAY" på GEST

GEST - Gothenburg English Studio Theatre ger den hyllade brittiska dramatikern Ella Roads "Fair Play". Linda Brelin ser en välspelad föreställning med intressant text, men som ibland kämpar med att hitta sitt sceniska uttryck.

‍
Fair Play av den brittiska dramatikern Ella Road är inspirerad av den sydafrikanska olympiska mästaren Caster Semenya historia. Efter att ha uppvisat högre testosteronhalter än vad som ansågs normalt för en kvinna tvingades hon genomgå könstester och medicinering för att tillåtas tävla. Ett slag för allas lika villkor menade Internationella Friidrottsförbundet (WA), men som istället avtäckte misogynin inom idrotten och den snäva synen på vad som egentligen ligger till grund för bedömningen av ”lika villkor”.

När GEST tar sig an Fair Play med Kristina Brändén Whitaker som regissör, verkar de i det stora hela göra det i samma tappning som den brittiska originaluppsättningen. Allt i linje med teaterns idé om att erbjuda brittisk dramatik i Göteborg på originalspråk. Publiken är placerad i en fyrkant runt scenen likt en idrottsarena i miniformat, med golvet täckt av konstgräs, målade löparbanor och projicerade tidtagarur. I första delen av föreställningen får vi följa hur idrottarna Ann (Susan Akintomide) och Sophie (Lotti Brogan) hittar varandra via sin elitsatsande friidrottsklubb. Under träningspassen formas en vänskap som sammanhålls av passionen för sporten de både älskar, olika klassbakgrunder och förutsättningar till trots. Men efter att Ann blir avstängd från att tävla i VM på grund av vad som bedöms som för höga testosteronhalter förändras vänskapen och frågor om kön, genus, klass, ras och jämlikhet börjar istället debatteras. Ingen föds oberoende av faktorer tillhandahållna av arv eller miljö - så varför är det just hormonhalter som får agera det avgörande kortet?

I uppsättningen på GEST är texten överordnad regin - tydligen inte helt ovanligt i brittisk teatertradition - vilket starkt präglar föreställningens sceniska form. Regin tycks framförallt ha hjälpt skådespelarna förmedla texten, utan att egentligen driva en egen konstnärlig vision. På vissa sätt är detta upplyftande. I en teatertid då allt fler regissörer skriver, skådespelare devisar fram text och dramatiker… förlorar sina jobb? Så är det något vilsamt över att ta del av ett verk som vågar lita på det skrivna ordet. Men samtidigt gör det att föreställningen ibland fastnar mellan att kännas som ett gästspel och en replika, som inte helt hittar sitt egna sceniska och rumsliga uttryck. För en föreställning som handlar om elitidrott svettas det förvånansvärt lite. Slow-motion-löpning, några enklare uppvärmningsövningar och enstaka springssteg kompletterar texten, men för egentligen inte skådespeleriet eller dialogen framåt. Man längtar efter lite mer beep-test-känsla: Att desperation, frustration, självförakt och kollektivt misslyckande ska fylla rummet, inte bara orden. Istället är det det varma och uppriktiga skådespeleriet mellan Akintomide och Brogan som pjäsen får vila på, men som utan svett ibland är regisserat lite väl gulligt för två elitidrottare på väg mot VM.

Det är därför befriande när de två rollerna i pjäsens andra halva hamnar i rejäl konflikt om huruvida Ann ska ha rätt att tävla. I konflikten mellan de två vännerna uppdagas en hel rad intressanta och relevanta tematiker om det verklighetsfrånvända kravet på lika villkor inom idrotten (och livet i stort). I den konflikten ges skådespeleriet rejält med bränsle och Akintomide och Brogan får möjlighet att verkligen bre ut sig och ge texten rumslig karaktär. Då går också innehållet verkligen fram och Fair Play lyckas välta omkull idrottens självutnämnda position som rättvisans främsta beskyddare.

---
Fair Play spelas fram till den 5 april
Foto: Lina Ikse‍