"Elins stora längtan" - Wägners liv i koncentrat

I Pas de chats ”Elins stora längtan” på Göteborgs Dramatiska Teater gestaltar Amelie Tinnadotter Norrby ett helt liv på en timme – en energifylld monolog om författaren och rösträttskämpen Elin Wägner, i regi av Emelie Strandberg. Björn Sandmark har sett.

”Elins stora längtan” av Margareta Skantze, som nu gästspelar på Göteborgs Dramatiska Teater fram till 28 mars bygger på Skantzes ”55 minuter Wägner” från 2003. Den sätts nu upp av frigruppen Pas de chat, med en karismatisk Amelie Tinnadotter Norrby på scenen och i innovativ regi av Emelie Strandberg.

Elin Wägner drevs av energi och kreativ kraft genom livet. När jag läser om Margareta Skantze inser jag att hon under sitt yrkesliv varit nästan lika produktiv som journalist, dramatiker, författare, förläggare som Elin Wägner. Skantzes senaste pjäser publicerades 2023. Slående likheter på många sätt.

”Elins stora längtan” är en monolog som är berättelsen om Elin Wägner, med konkreta nedslag under några viktiga perioder i hennes liv. Det är en smått makalös prestation av Amelie Tinnadotter Norrby att hålla det tempo som hon gör när hon går igenom hela Wägners liv på en timme. Det börjar i barndomen och Wägners första minne var från tvåårsåldern, de vita väggarna i kyrkan på mammans begravning. Sedan styvmor Augusta som inte verkar vara särskilt stödjande. Wägners pappa tyckte inte att hon skulle studera filosofi, eftersom det inte passade kvinnors hjärnor, så hon fick börja jobba på kontor, som så många unga kvinnor runt förra sekelskiftet – en acceptabel karriärväg enligt familjen.

Men Wägner nöjde sig inte med det utan tog sig vidare med studier, blev journalist, författare och var mycket aktiv i arbetet med kvinnlig rösträtt, med bland annat intensiva möten i London. Wägner frilägger skylten ”Deeds not Words” i fonden och kampviljan var tydligen stor, men resulterade inte i så mycket ändå, förutom att kvinnor faktiskt fick rösträtt i Sverige formellt 1919, men i praktiken 1921. 

Wägner gifte sig med författaren John Landqvist och deras äktenskap var harmoniskt i början, men tog slut mer eller mindre av sig själv efter några år, formellt när Wägner kom tillbaka från en tid i Tyskland där hon skulle skriva om krigets förlorare.  Men annat hände där också och skildringen från det glada 1920-talet med ett lysande dansnummer (namnet Pas de chat gör skäl för sig, koreografi av Fredrika Byman Moberg och Soledad Howe) slår Wägners livsglädje i taket och det är en av föreställningens många höjdpunkter.

Livet fortsatte i Småland och i olika litterära sammanhang i Stockholm, bland annat en sista kärlekshistoria med en tydligen elegant, nästan snobbig, Siegfried Siwertz. När hon publicerade, i sina egna ögon, sin mest betydelsefulla bok ”Väckarklockan” 1941 hade hon förväntat sig ett annat mottagande än det, starkt kritiska, boken fick. Hon ville att den skulle heta ”I begynnelsen av slutet” (Jag tänker på Churchills berömda ord efter The Battle of Britain – ”It´s not the end, it’s not even the beginning of the end, but it’ts the end of the beginning”). Den handlade om kvinnans roll i samhället och mot krig, civilisationskritik, miljöfrågor och självhushållning. Den fick förnyad aktualitet ett par decennier senare när ekofeminismen tog fart. Men då var hon inte längre med. Med var hon dock i Svenska Akademien de sista åren, som andra kvinna efter Selma Lagerlöf, så i någon mån fick hon till slut ett större erkännande, om än i en tid när det möjligen betydde mindre för henne.

En annan sak som stärker Wägners närvaro på scenen är den effektiva kostymdesignen av Lisa Hjertén och maskdesignen av Elisabeth Wisander. Kläder och frisyr är tidstypiska, till och med 1920-talsdressen i Tyskland, vilket förstås förstärker intrycket.

Det finns en bild av Elin Wägner när hon står framför pärmarna med de räknade rösterna för kvinnlig rösträtt och det pärmtornet har blivit Hjerténs smarta scenografiska lösning. Man kan snurra på de olika delarna i tornet och där finns Wägners och Landquists vardagsrum i miniatyr, men också andra föremål för scenen ligger och väntar där, som den eldröda sjalen hon hade när hon mötte Siewertz.

Den starkaste insikten efter föreställningen är Elin Wägners energi och temperament, att hon var smart och radikal. I programmet citeras hon: ”Spräng systemet!! Men inte med bomber, utan med kärlekens omvandlande kraft.”  Och det står inte bara i programmet, utan artikuleras med eftertryck av Tinnadotter Norrby på scenen. Det ljuder i öronen på väg uppför Stigbergsliden efter föreställningens slut. 

___

Manus
Margareta Skantze

Regi
Emilie Strandberg

På scen
Amelie Tinnadotter Norrby

Scenografi/Kostym 
Lisa Hjertén

Ljuddesign/Komposition
Anna Maria Engberg

Maskdesign
Elisabeth Wigander

Koreografi
Katten Konstgrupp

Teknik
Jacki Román

Producent 
Hanna Holmqvist

Foto
Harald Nilsson