Efterlängtad Sverigepremiär av Strauss komiska opera

Richard Strauss opera Die schweigsame Frau fick Sverigepremiär på Göteborgsoperan den 4 mars. Christofer Psilander var där och njöt av allt – men ställer sig lite tvekande till scenografin.

Det är en välkommen Sverigepremiär. Av någon outgrundlig anledning har Richard Strauss komiska opera Die schweigsame Frau aldrig satts upp i Sverige förr. Och på sätt och vis har det inte skett nu heller, ty denna produktion är en 'hyrproduktion' från Bayerska statsoperan i München. Det innebär att såväl scenografi, kostymer, regi och själva idén kommer därifrån. Dock är det för oss göteborgare idel kända ansikten och röster på scenen.

Die schweigsame Frau (vilket betyder 'den tysta frun') baseras på en pjäs av den engelske 1600-talsdramatikern Ben Johnson, och pjäsen har tjänat som inspiration till flera operor genom seklerna. De flesta är grundligt bortglömda, men två spelas fortfarande – förutom Strauss även Donizettis Don Pasquale, som också spelas på Göteborgsoperan under våren.

Kortfattat handlar Strauss version om Sir Morosus, en sur gammal före detta marinofficerare, som gör sin brorson arvlös för att denne är aktiv i ett operasällskap, och inte i det militära. Han bestämmer sig för att gifta sig för att säkra att arvet inte går till brorsonen. Dock – det måste vara en tyst kvinna han gifter sig med, då han är mycket ljudkänslig. Brorsonen och operasällskapet bestämmer sig för att lura Morosus, och en primadonna i operasällskapet spelar en tyst kvinna som presenteras som möjlig brud. Den gamle Morosus accepterar, och ett falskt bröllop äger rum, där även prästen är en av skådespelarna. Så fort bröllopet är över förvandlas den tysta kvinnan till ett ljudligt jehu, som inte bara sjunger, utan även larmar och bråkar med sin ”make”. Detta för att gubben ska vilja skilja sig, och på så sätt låta arvsrätten gå tillbaka till brorsonen. Följden blir många förvecklingar och humoristiska händelser, men trots att operan handlar om ett lurendrejeri är den inte utan eftertänksamhet och samvete, vilket faktiskt räddar handlingen från att riskera enbart vara buskis.

Berättelsen framförs på ett välregisserat och välspelat sätt. Trots att det är en lång föreställning blir det aldrig långtråkigt. Varje händelse, varje dialog känns relevant, och det blir ofta skratt vid de många dråpliga situationerna. Musiken är lättillgänglig och lättlyssnad och framför allt välspelad – såväl de smäktande partierna som de dramatiska, där samspel mellan orkesterdike och scen är viktig, framförs mycket väl, och med knivskarp precision, under ledning av dirigenten och Straussbeundraren Yoel Gamzou.

Det är också en kavalkad av framstående solister som Göteborgsoperan bjuder på. Sofie Asplund som den alltså inte alls så tysta frun får flera tillfällen att visa varför hon är en av Göteborgsoperans ledande sopraner. Den mexikanska tenoren Eleazar Rodríguez briljerar som brorsonen, och det är lätt att förstå hur han har kunnat få en internationell karriär. Han pendlar för övrigt till Karlsruhe mellan föreställningarna, för att sjunga andra operor där. Imponerande!

Undertecknad vill också nämna Ann-Kristin Jones lätt överdrivna roll som 'svensk lantlolla' som är otroligt roande.

Men framför allt måste Sir Morosus själv, Anders Lorentzson, lyftas fram. Han har varit en ledande basbaryton på Göteborgsoperan sedan huset byggdes, och får här tillfälle att briljera, inte bara med sin härliga röst, utan även med sitt skådespeleri – och med sin vighet. Han hoppar runt på scenen som vore han en ung man, trots att han i april fyller 68 år. Rent av avundsvärt!

Det visuella då. Ja, jag har aldrig upplevt en sån diskrepans mellan scenografi och kostym som i denna föreställning. Scenografin består bara av en stor låda med en säng på, och det är på denna låda som det mesta utspelas. Det ska föreställa Sir Morosus hem, och jag kan tycka att hans rikedom borde avspeglas i scenografin. Jag saknade helt enkelt ett pampigt rum, värdigt en krösus. Men det är ju inte Göteborgsoperan som ska klandras, det är ju en inlånad föreställning. Nu räddas dessutom det hela i viss mån av händelserika förändringar i scenografin under sista akten, men mitt ogillande över frugal scenografi rubbas ändå inte.

Kostymavdelningen i München har däremot fått jobba hårt, och gjort det väl. När operasällskapet i första akten intar Morosus hem blir det ett bländande överdåd av figurer. Det är ju ett operasällskap det handlar om, och skådespelarna är klädda som rollfigurer ur kända operor. Själv hann jag upptäcka Rigoletto, Askungen, Salome, Pajazzo och Macbeth. Och jag tyckte mig skymta Háry János från Zoltán Kodálys singspiel, men det kan ha varit rent önsketänkande från min sida. Det fanns dock många fler. Den som läser dessa rader och sen ser föreställningen får gärna maila mig och säga vilka ni upptäckte!

Die schwegsame Frau är en av Richard Strauss få komiska operor, och undertecknad vill nog säga att det är den bästa. Musikaliskt, dramatiskt, humoristiskt. Den är sevärd ur alla aspekter, och Göteborgsoperan gör den rättvisa.

Till sist: detta är Anders Lorentzsons sista uppsättning. Han starka stämma har tjänat Göteborgsoperans hus väl ända sen öppningen 1994, men nu går han i välförtjänt pension. Tack till Anders för många fantastiska föreställningar genom åren och lycka till som pensionär!

---

Die schweigsame Frau spelas på Göteborgsoperan fram till den 6 april. Kvarvarande föreställningar den 9, 19 och 23 mars samt 1 och 6 april.

Föreställningen är 3:45 lång inklusive två pauser.

Pressbild: Lennart Sjöberg