Recension

"Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina" - ett tidlöst stycke

Linda Wardal & Venessa Koohnavard
-
17/5/2023

"Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina" är en poetisk och tidlös föreställning om en kvinnas kärlekshungrande begär och förfall. Det tycker Linda Wardal och Venessa Koohnavard som har sett. I höst går den ut på turné med Riksteatern.

Man skulle nog kunna skippa boken och se föreställningen "Det har aldrig funnit en kvinna som Anna Karenina", bearbetningen av Tolstojs klassiker “Anna Karenina” som spelat på Orionteatern under våren. Det var i alla fall exakt vad vi gjorde. Författaren och dramatikern Tone Schunnesson, som också tidigare samarbetat med regissören Ragna Wei med en version av Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg, arbetar återigen som duo med denna uppsättning, som i höst kommer turnera med Riksteatern.

Föreställningen är igång när publiken kommer in i salongen med en stark bild av en man som slår sin slägga mot en sten. En bild som följer med oss till föreställningens slut. Anna Karenina drivs av sex, sex och sex, vilket märks tydligt 10 minuter in i pjäsen. I alla fall på ytan. Hennes makt påminner om en dominatrix, där hon med sitt sexuella begär styr männen mot hennes riktning. Texten har ett poetiskt beskrivande av kvinnans lust samtidigt som två sidokaraktärer runkar vid sidan av en sexscen, vilket skapar en löjligt fnittrig stämning. Även om det står tydligt i programbladet undrar vi genom första akten vad Anna Karenina innerligt söker sig till?

Fokuset ligger på triangeldramat mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronskij. Anna vill känna gränslöshet, frihet och total samhörighet. När passionen drabbar henne får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det i slutändan faktiskt kommer att kosta.

Christopher Lancesters musikaliska komposition skapar en melankolisk stämning som ibland inte går i samklang med gestaltningen på scen, men leder in publiken till en slags filmisk värld. Det är också snyggt hur en strof från Sara Parkmans senaste skiva smyger sig in i akustiken. Nutida referenser och olika tidsepoker blandas med varandra, liksom att St Petersburg skulle kunna vara någon helt annanstans. 

Dansen är väl inkorporerad i föreställningen, det känns aldrig konstlat och vi imponeras av skådespelarnas sätt att göra dansen till karaktärernas sätt att uttrycka sig på. Dansen fungerar som en metafor för det erotiska, kärlekshungrande begäret. Sättet skådespelarna lutar sig bakåt, hänger sig fast om varandra och använder ett tunt silkestyg som rör sig flödande över scenen på ett sätt som fungerar bra och tillför ännu mer poetik genom pjäsen. En eloge till Lidia Wos som arbetat som koreograf i den här produktionen tillsammans med Ragna Wei.

Vi slås av vilken stark karaktär Anna Karenina är och hur hennes nyupptäckta sexualitet får stå fullkomligt i fokus. Det är befriande att se. Scenografin med höga speglar på hjul skapar en stark visuell bild, som ofta förflyttas för att växla tid och rum. En av speglarna är transparent så att smygandet mellan Anna och hennes nya älskare under fest kan beskådas bakom en vägg samtidigt som Karenin tycks vara uppslukad av sitt eget ego i ett mansplainande samtal med några bekanta.

Karaktärernas kostym är en blandning av en annan tidsepok och moderna referenser. Anna Karenina bär en svart glittrande balklänning som tydligt sticker ut från andra karaktärer. Inte bara för att hon är huvudkaraktären, men för att hon är ansedd vara väldigt vacker, något alla hela tiden påtalar, att hon har ett yttre som hänför alla i hennes omgivning. Detta är det centrala för handlingen. Just Karenin och Vronskijs kostym symboliserar ett beteende från en mer konservativ tid. Det konservativa tankesättet bibehåller mannens maktposition gentemot Anna, som i slutändan begränsar hennes frihet. Anna Karenina kommer alltid tillhöra någon annan, hennes öde ligger i männens händer.

Det är i slutet också männen som får det sista ordet. Kanske var det ett konstnärligt val av Wei och Schunnesson, men vår upplevelse var att det drog ner allt som byggts upp. Mannen med släggan lämnar återkommer och lämnar oss förvirrade. Sammantaget imponeras vi dock av hur det konstnärliga teamet lyckas smalna ner en klassiker på 848 sidor till en tre timmar lång föreställning med sex karaktärer. Att läsa boken innan hade nog kunnat underlätta en att förstå vissa detaljer bättre, men hade å andra sidan kanske byggt upp förväntan. Estetiskt tilltalande, framåtdrivande dialog och ett starkt kvinnoporträtt som också förstärks av sidokaraktärerna. Konflikten och Annas psyke känns aktuellt idag, något som kan vara igenkännbart hos en publik. Kort och gott ett tidlöst stycke. 

______

“Det har aldrig funnit en kvinna som Anna Karenina”

I rollerna: Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg.

Spellängd: 3 tim, inklusive paus.
En samproduktion mellan Orionteatern och Riksteatern.
Turné från 21 september 2023 till 30 november 2023

Spelar på Stora Teatern Göteborg 9 november och på Kungsbacka Teater  11 november.

Linda Wardal & Venessa Koohnavard

Linda Wardal är koreograf och verksam i Göteborg, Oslo och Stockholm. Hon går just nu en Master i Koreografi på Stockholms Konstnärliga Högskola. Venessa Koohnavard är uppvuxen i Göteborg och verksam som producent och konstnär. Hon studerar för närvarande sitt andra år till scenkonstproducent på Stockholms Konstnärliga Högskola.