Den flygande holländaren: en synnerligen njutbar Wagneropera

Christofer Psilander gick på premiär och blev hänförd av Göteborgsoperans uppsättning av Wagners "Den flygande holländaren". Och han upptäckte en ny favorit.

Jag måste erkänna att jag är lite tagen. Ty något så speciellt och sevärt som uppsättningen av Richard Wagners genombrottsopera är det sällan man får se på en operascen. Föreställningen är en sällsynt lyckad kombination av solister, regi, dekor och naturligtvis själva verket, "Den flygande holländaren".  

Vi kan börja med handlingen. "Den flygande holländaren" handlar om en fartygskapten som är dömd att segla för evigt på de sju haven. Han kan dock befrias från förbannelsen om han hittar en kvinna som lovar att älska honom för evigt. Han får gå iland en dag vart sjunde år för att söka efter en sådan kvinna. Och nu är det just en sådan dag. I operan råkar han på sjökaptenen Daland, vars dotter Sentas högsta dröm är att bli just den kvinna som befriar holländaren från förbannelsen. När de tu möts uppstår såklart ljuv kärlek omedelbart. När holländaren får reda på att Senta tidigare lovat jägaren Erik sin kärlek så blir han så förtvivlad att han bestämmer sig för att ge sig ut till havs igen. Sentas försök att stoppa honom misslyckas, men hennes kärlek intill döden gör att hon kastar sig i vattnet efter holländaren för att ändå befria honom från förbannelsen.  

I Göteborgsoperans uppsättning finns inga fartyg på scenen. Det finns istället storslagna, fantasieggande miljöer, som är svåra att inte beundra. I första scenen möter vi Daland och hans sjömän i en manlig, mekanisk värld. Byggare Bob-liknande män i blå overaller och gula hjälmar kommenderas av Kapten Daland, allt för att för att undkomma en storm. Holländaren dyker upp, och här kommer operans första musikaliska höjdpunkt: Holländaren, spelad av den amerikanske basbarytonen Craig Colclough, samt Daland, spelad av "vår egen" Mats Almgren, möts i en basduett som ger rysningar i kroppen: Colcloughs utmärkta, närmast klassiska basröst ställs mot Almgrens starkt personliga, men i mitt tycke fantastiska stämma i en spännande duett. Oemotståndligt!  

Om första scenen är manligt blå, så är den andra nästan parodiskt kvinnligt rosa. Dalands dotter Senta och hennes barbieinspirerade damsällskap rör sig i ett dockskåpsliknande scenbygge som är riktigt ögongodis. På gränsen till överdrivet, men samtidigt förföriskt lockande.  

Sångarensemblen består av en sextett av toppklass. Förutom redan nämnda Graig Colclough och Mats Almgren har vi Kjetil Støa som jägaren Erik och Katarina Giotas som Sentas sidekick Mary, vilka båda gör utmärkta prestationer, liksom Daniel Ralphsson som Dalands styrman. Alla förtjänar beröm. Även Göteborgsoperans kör får tillfälle att briljera: körpartierna är generellt mycket njutbara, både välkomponerade och väl framförda. Och Göteborgsoperans orkester manas till storartade prestationer under dirigenten Alevtina Ioffes ledning.

Men nu kommer jag till den mest imponerande upplevelsen. Nämligen en för mig nyupptäckt sångerska: Åsa Jäger. Hon spelar Dalands dotter Senta, och hon gästar nu Göteborgsoperan för första gången. Snälla läsare av dessa rader, lägg namnet Åsa Jäger på minnet, och kom ihåg var ni läste om henne först. För ni kommer att höra talas om henne igen, var så säkra. Ty en sån röst som Åsa Jäger har är det inget annat än ren njutning att lyssna till. När hon brast ut i sina arior kändes det som om allt övrigt i Göteborgsoperans salong bara upphörde att existera. Hennes stämma fyllde hela salongen med en svårefterliknande vokal helhetsupplevelse, en röst som både trängde igenom och omslöt. Jag kände mig både genomborrad och inlindad i bomull. Jag är betagen. Jag har en ny favorit!  

Jag måste göra en reflektion kring det här med Richard Wagner. Han är lite av en vattendelare för många. Vissa är benhårda wagnerianer och höjer honom till skyarna; andra har svårt att genomlida hans ofta väldigt långa operor, som dessutom är musikaliskt krävande och inget man trallar med i. Hör du till den senare kategorin, passa då på att utmana dina förutfattade meningar genom att gå på Den flygande holländaren! Det är en av Wagners tidigare operor, faktiskt hans första succé. Och än idag ofta ansedd som hans mest populära. Det kan jag förstå, för här är musiken mer lättillgänglig, och det bjuds på möjligheter att inte bara nynna med, utan till och med stampa takten, om man så vill.  

Så passa på. Upplev Wagner som bäst, nu när chansen gives. Upplev storslagen dekor, maffig musik, utmärkta sångare och känslosamt drama, allt i ett väl inslaget paket.  

Men framför allt: upplev Åsa Jäger. Och bli hänförd! När hon efter föreställningen kommer in på scenen under slutapplåderna kommer ni, liksom jag, att vilja ge henne stående ovationer. Jag får nästan behärska mig för att inte ställa mig upp bara av att skriva dessa rader!

---

Den flygande holländaren spelas på Göteborgsoperan fram till den 4 april. Kvarvarande föreställningar 21 och 25 februari, 3, 8, 13, 22 och 26 mars, samt 4 april.
Föreställningen är cirka 2:15 lång och spelas utan paus.

FOTO: Tilo Stengel