Boyes liv blir poetisk saga på Göteborgs Dramatiska Teater

På Göteborgs Dramatiska Teater sätter Cecilia Milocco upp en dramatisering av sagoboken “Trädet under jorden”, som skildrar Karin Boyes liv. Björn Sandmark, som har sett föreställningen, är imponerad.

På senare tid har teaterkritiken ofta handlat om dramatisering av populära romaner som ett sätt att överge dramatiken som konstform till förmån för lättsålda biljetter eftersom publiken inte sällan känner till romanerna bättre än en oprövad dramatiker med nyskrivna verk.

Det är en förenkling av en mer omfattande fråga, inte minst för att berättelser ända sedan antiken dyker upp av och till i olika typer av dramatik. Man får inte glömma bort att det även finns nyskriven dramatik som utgår från en berättelse i en roman eller äldre pjäs, men där dramatikern sedan går sin egen väg och skapar ett helt nytt verk.

Det senare är i mina ögon fallet med ”Trädet under jorden” på Göteborgs Dramatiska Teater, som hade premiär den fjortonde februari. Jag såg den en vecka senare och jag måste säga att det var en underbar upplevelse.

Dramatikern Kristina Sigunsdotter har tillsammans med illustratören Jenny Lucander dramatiserat sin barnbok (ålder 6-9 år) till en helt egen pjäs som vänder sig till alla mellan åtta och 108 år, även om sannolikt inte alla åttaåringar hänger med i svängarna hela vägen. 

Berättelsen handlar om Karin Boye som dyker upp i hemmet vid Vasaplatsen när hon är just åtta år. Man förstår direkt att Karin, i eminent tolkning av Karin Lykke, älskar berättelser. Inte minst när pappa Fritz (Erik Åkerlind) går igång och berättar om drakar och riddare. Familjens husa Kala (en av de många roller som den lika lysande Hanna Ullerstam har), som är Karins vägvisare och käraste vän säger att hon kommer att bli en stor poet. 

Kala tar med Karin ut till Vasaparken, eller Skojarbacken som Kala säger att den hette en gång i tiden. Kala berättar om en spågumma som levde där och som spådde i kristallkula mot betalning. En gång upptäckte hon sin sjuke son helt vit i en i övrigt svart kula och när hon strax därpå kom hem hade han dött. För att återfå sin son letade hon upp  en ingång till den andra världen under jorden genom ett träd som fortfarande fanns kvar i parken. 

Karin får till sist uppdraget att söka efter prinsessan utan namn (även prinsessan utan namn spelas av Hanna Ullerstam) i underjorden och spågumman ger henne sju gryningar i tid för att lösa uppgiften. Hon får en riddarrustning och ett svärd, eftersom hon troligen måste döda en drake för att komma vidare, genom att sticka svärdet i ögat på draken, enda sättet att döda den. Ett uppdrag hon också klarar och efter diverse turer med hästen Rosendelid, (en skicklig och oväntad konstruktion på scenen) och en båttur över havet som fryser till glas, men öppnar sig igen så att Karin kommer vidare och på vägen dödar draken genom att just sticka svärdet i dess öga. 

Till slut möter hon prinsessan utan namn på Örnberget, räddar henne från ulven som hållit henne fången och döper henne till Tilu, så att hon inte ska vara prinsessan utan namn längre. De blir kära i varandra ganska snabbt, och försöker återvända till jorden där uppe, vid Vasaparken. De hinner tyvärr inte fram inom sju gryningar och ett ögonblick verkar det som om de för alltid måste vara kvar tillsammans med trädet och spågumman under jorden. Men spågumman löser, mot att hon får drakens öga, ut det hela genom att tipsa Karin om att svärdet har lite drakblod kvar och då finns  möjligheten att öppna upp ett hål i trädet för att ta sig upp ur underjorden.  Det lyckas och familjens återförening däruppe blir det lyckliga slutet.

Men vad har det då med Karin Boyes författarskap att göra? Det speciella är att det i hela pjäsen finns en sorts undertext som handlar om Boyes litterära verk med strategiskt utvalda citat eller anspelningar på Kallocain, men också en metaberättelse om Boyes tid i Berlin under 1920 och -30 talen, där hon kommer ut som lesbisk och dessutom träffar den judiska kvinnan Margot Hanel, som hon får med sig hem till Sverige och lever tillsammans med tills döden skiljer dem åt.

Den 24 april 1941 hittades Karin Boye död i en skogsdunge utanför Alingsås, med två flaskor, en för Vichyvatten och en för sömnmedel. Flaskor spelar en viktig roll i hela föreställningen och finns med i princip i varje scen, från den inledande festen i lägenheten på Vasaplatsen, till flaskpost, som kikare och scenografi i olika scener. Prinsessan utan namn framstår genast som tysk när Hanna Ullerstam bryter på tyska med bästa drottning Silvia-dialekt från Heidelberg och beskrivs i föreställningen, såväl som Hanel i verkligheten som ful, även om inte Boye tyckte det (Sannolikt inte publiken här heller).

Och för oss 108-åringar är det denna skickliga regi av Cecilia Milocco som plötsligt, mot slutet, gör att den underliggande, självbiografiska, berättelsen om Boyes och Hanels olyckliga livsöde tar allt större plats och sorgen finns kvar i rummet trots att inget av den biografiska handlingen egentligen uttrycks på scenen. Karin Boye dog bara 41 år gammal, men fick uppleva att vara en av Sveriges främsta poeter under många år och vad som var orsaken till hennes död vet vi inte. Det kan ha varit självmord, eller en olycka med för mycket sömnmedel och för kall natt. Vad vi däremot vet är att Margot Hanel begick självmord bara en månad efter Boyes död och hennes sorg  är inte möjlig att omtolka. Utan att det ens nämns blir detta ändå det svarta hål som denna lysande föreställning till slut landar i. Det är skickligt av både dramatikern, regissören och alla inblandade, och på vissa sätt helt oväntat. Och framförallt blir det en hel, egen berättelse, som inte är en tillfixad version av den befintliga boken.

Jag upphör inte att imponeras av hur Göteborgs Dramatiska Teater med en så liten, men effektiv black box, få skådespelare och begränsade tekniska och andra resurser gång på gång skapar teater på högsta nivå. Allt jag sett de senaste åren har haft samma höga klass och smarta, innovativa lösningar på de mest komplicerade tekniska frågor. När jag läste manuset innan jag såg föreställningen undrade jag hur det här skulle gå. Svaret blev: utmärkt.

___

Foto:  Ellika Eriksson

Manus: Kristina Sigunsdotter och Jenny Lucander
Regi: Cecilia MIlocco
På scen: Karin Lycke, Hanna Ullerstam, Erik Åkerlind
Scenbild: Carina Backman
Musik/Teknik: Jacki Román
Kostymassistent: Rebecca Brown
Produktionsassistent: Sebastian Revenvall
Snickerier: Jesper Lundahl
Hästskulptur: Judit Hurtig, Majken Axelsson
Trailer: Joakim S Hammond
Sufflös: Mila Rasku
Foajévärd: Allika Ullerstam
Affischillustration: Jenny Lucander
Producent: Robin Pohlstrand Björkman