Body horror och norrländskt isfiske i Olof Runstens "Seasons"

Cathrin Monell har varit och sett Olof Runstens "Seasons". En föreställning med djärva val som utmanar publikens blick på sig själv.

‍
Jag hade inte väntat mig body horror när jag gick till Atalante för att se Olof Runstens “Seasons”. Men i slutet av föreställningen äter en larv, stor som en människa, på skådespelaren Anna Ladegaards mage på scenen. Det är ett både logiskt och djärvt val, som utmanar publikens blick på sig själv och de handlingar vi utan att reflektera utför i vardagen.

Seasons är ett samarrangemang av Skogen och Atalante, ett i huvudsak textbaserat performance som bygger på texter av Penny Yiou Peng, Matilda Tjäder, Michael Marder och Olof Runsten själv. Vi är med om en berättelse som tydligt riktar sig till oss i publiken – skådespelaren Anna Ladegaard söker våra blickar, låser dem länge, bryter konventionen om en fjärde vägg. Föreställningen är indelad i sex delar med en kort introduktion och avslutning där solen, avbildad på en närmast barnprogramsmässigt vis, talar till oss. Scenografin består av en rund skärm lik en studsmatta där bilder hela tiden projiceras, samt en pöl i sammet på golvet, med ett blänkande skärmöga i mitten – och vad som döljer sig under sammeten. Anna Ladegaard berättar och sjunger, i dialog med inspelade röster från svävande, närmast demoniska högtalarhuvuden, en historia om hur klimatet och årstiderna förändras, vad det redan lett till, och kommer att leda till i framtiden. I varannat avsnitt är texten på svenska, i varannat på engelska. 

Framåtrörelsen skildrar samtidigt årstiderna och tidens gång i ett större perspektiv. I det första möter vi ett skruvat norrländskt isfiske. I det andra en vårscen där plastblommor ersätter de naturliga, för att kunna göra inslag på sociala medier och öka konsumtionen. I det tredje en berättelse i en cirkulär sång till tung industriell musik om sommarsolen som förbränner till aska – medan den projicerade bilden tycks smälta till plasma eller svampmoln och färgen i rummet skruvas upp från orange till mörkrött. Därpå följer en postapokalyptisk höst med matbrist, bränd lukt och flaskpost från ett fåtal spridda överlevande. I en ny norrländsk vinter har människan förlorat kontrollen, de gamla systemen fallerar och vi söker oss nya gudar, en ny vidskeplighet att orientera efter. I den sista scenen behärskas jorden av andra arter.

Seasons talar om människans anpasslighet men samtidigt vår oförmåga att ställa om, och vår tendens att tona ner betydelsen av våra egna val. Hur vi i en obekant situation faller in i ett gammalt mönster och skapar oss nya gudar och magiska väsen. Och hur människans tid på jorden visserligen är längre än syrsornas, men kortare än trädens, bergens och solens. Hur vi har tappat kontakten med naturen och förståelsen för vår plats i den. Att vi kan komma att ersättas, och att vi i så fall har skapat den situationen själva. Vi vet inte om det är aska eller snö som faller.

I Runstens vision är det inte AI som ersätter oss, utan andra, äldre arter. Flera av scenerna ger en smak av body horror-regissören David Cronenbergs kritik av teknikoptimismen i eXistenZ. En skräckvision där groteska effekter används för att belysa vårt orimliga förhållande till vad vi själva gör, och hur vår tendens att blunda för verkligheten bör ses som kognitiv dissonans. 

Överraskningen kan också locka fram ett leende inför effekten, men ett leende som förtjänstfullt låter oss uppmärksamma vår egen reaktion och beteende – och ovilja att se sanningen om oss själva. Seasons utmanar åskådaren att rikta blicken mot oss själva, få syn på våra grundantaganden och om vårt handlande är i linje med vad vi tror på.