Berättarfestivalen i Skellefteå ger hopp om berättarteaterns överlevnad

Berättarfestivalen gick av stapeln mellan 16-22 oktober och firade i år sitt 15-årsjubileum. Årets tema ”I Saras fotspår” hyllade västerbottensförfattaren Sara Lidman som i år skulle ha fyllt 100 år. Amandreas Norman besökte festivalen och skriver om sina upplevelser därifrån.

Ett blomstrande kultur och uteliv var inte det jag hade väntat mig när jag färdades upp till Skellefteå för att ta del av årets berättarfestival. Det nybyggda gigantiska kulturhuset SARA är både imponerande och främmande för mig som hemvändare och flera gånger under min vistelse slås jag av tanken att det kanske är SARA som är den plattform som behövs för att Skellefteås teaterliv ska kunna ta nya konstnärliga språng i spännande och oväntade riktningar. Och kanske är det just med den lokala och speciella berättarteatern detta intresse ska väckas.

Den västerbottniska berättarteatern är en säregen teaterform som har sin grund i vardagligt berättande, alltså myter, legender, sagor, skrönor och skvaller. Ofta handlar berättelserna om hur livet var i Västerbottens bonde- och timmerbrukssamhälle samt de magiska och ofta obehagliga varelser som västerbottningarna tvingades samexistera med. När berättelsen flyttas från kökssoffan till teaterscenen förändras den i möte med ljus, ljud, kostymer och en livlig publik. Hur den ska förändras eller om den ens bör eller kan lämna de intima sammanhangen och fortfarande vara berättarkonst tvistas det vilt om bland både utövare och publik. Därför är det så spännande att i år ha besökt Berättarfestivalen i Skellefteå. Dess arrangör, Nordiskt Berättarcentrum, famnar stort och inkluderar event som konstutställningar, stand-up, barnteater, ljud och videoshower. Dessa står i kontrast till de ”traditionella” berättarföreställningarna där en berättare som oftast ackompanjeras av folkmusik i rollen som sig själv berättar en historia direkt till publiken från A till B utan spexiga dramaturgiska trick och abstrakta grepp.

Den traditionella berättarteatern som gör sig bäst i med en liten publik i ett intimt sammanhang som i en bygdegård eller bibliotek har det varit gott om. Men jag har främst bevakat eventen som tar ett sceniskt och konstnärligt grepp utöver berättandet. Det vanligaste kompletterande elementet har varit lajvmusiker, men också projektioner och ljusshower har fått ta plats. I ”Story Fight Night” tävlade inbjudna berättare i en improviserad berättarbattle. Poäng delades ut efter berättarnas förmåga att hålla sig till temat, spänningsbyggandet i berättelsen och underhållningsvärde. Ibland fick berättarna stilpoäng om de bröt ut i sång eller om den enväldiga lokalkändisdomaren Monica Lindgren kände sig generös. Bland de inbjudna berättarna fanns Sonja Lindblom och Ellenor Lindgren, två stadiga berättare som med sin trollbindande intensitet och humor skulle kunnat läsa uppslagsverk och ändå haft en hänförd publik.

Det mest nyskapande eventet var definitivt ”Jättar & Monster”. Akterna var två spännande föreställningar som pushade gränserna för vad berättande kan vara. Den huvudsakliga berättaren i ”Jättar” var Lisa Johansson Sandberg (1894-1982) som via en arkivinspelning berättade om jättarna i Vilhelmina, om deras uppgång, deras fall och om världen de lämnade efter sig till människorna. En slags episk skapelseberättelse som det än idag går att se spår av i klippväggar och jordhögar.  På scen stod Maria Jonsson & Daniel Fredriksson som med hög musikalisk skicklighet blandade modern folkmusik med medeltidsinspirerade tongångar i ackompanjemang till Sandbergs berättelse. Resultatet blev en formbrytande och spännande föreställning där de äldre berättararvet var omhändertaget och framfört på ett varsamt men ändå modernt sätt.

 Akten ”Jättar” saknade helt talade repliker och var istället en mer abstrakt berättelse. Publiken fick ta del av en expressiv tonsättning och guidning av medeltidstriptyken ”Lustarnas trädgård” av Hieronymus Bosch. Konstverket projicerades upp med olika segment i fokus medan Professor Loop (Hållbus Totte Mattsson) iklädd svart kåpa ackompanjerade på automatiserad vevlyra och loop-pedaler. Även om föreställningens dramaturgiska tråd stundvis tappades fanns här potential till ett spännande scenkonstverk och en breddad definition av berättarteaterbegreppet.

När jag lämnar festivalen är jag hoppfull om berättarteaterns överlevnad och jag är övertygad om att konstformens fortsatta utveckling är nyckeln till att dess popularitet i Västerbotten förblir även efter ett generationsskifte i publiken. När den hittar sitt fäste på scen och normerna cementeras om hur berättarteater bör iscensättas hoppas jag att den kan få vidare spridning och även influera andra scenkonstnärer utanför länet att på riktigt tilltala publiken som sig själva och berätta sina berättelser så genuint och intimt som bara en berättare kan.