Be my GEST - Gothenburg English Studio Theatre fyller 20 år

I 20 år har Gothenburg English Studio Theatre byggt en internationell scen i Göteborg. Björn Sandmark samtalar med grundarna om vägen dit - och om uppfinningsrikedom, skräck och artikulation.

I år är det 20 år sedan GEST (Gothenburg English Studio Theatre) drog i gång sin verksamhet och numera har teatern etablerat sig som den främsta engelskspråkiga i de nordiska länderna. Utmärkt för mig som bor i närheten och lätt kan gå dit och se en föreställning av toppklass, nu senast ”Every Brilliant Thing”, och innan jul ”Ghostly Tales for Christmas”. Det var en föreställning som inte spelades mer än fem gånger, men som kommer upp igen, möjligen med några andra berättelser inför nästa jul.

Och det är den vi börjar prata om när vi slår oss ner vid ett bord i foajén på teatern några dagar efter påsk. Vi - det är alltså jag tillsammans med teaterns båda konstnärliga ledare Kristina Brändén Whitaker, och Gary Whitaker, som också är medgrundare och hennes make. Jag blev omskakad av en rollfigur i ”Ghostly Tales for Christmas” -  ”The Woman in black”, som stal och tog livet av ett litet barn i ett sjabbigt manor house ute i en för England ovanligt djup skog. Jag var särskilt imponerad av hur de lyckats skapa en kort liten filmsnutt när det kvinnliga spöket närmade sig huset, hämtade barnet och sedan liksom gled ut mot publiken och därefter försvann ur bild, för att kort därpå dyka upp på scenen, lika skräckinjagande.

Gary kallar hennes uppdykande på scenen som en ”jump scare”, tydligen ett begrepp som är välinarbetat för den typen av uppdykande och fortsätter att förklara hur de aktivt jobbar med att låta publiken göra jobbet när det gäller skräckscener. På scenen antyds något otäckt och sedan får publiken tänka själva – en sorts interaktivteater, långt ifrån den dialogteater som bygger på att publiken får hoppa in i en roll ett kort ögonblick (något jag själv fick göra när jag såg ”Every Brilliant Thing” för en tid sedan).

‍

Nu har de avsatt en stund för att jag ska få prata med dem om teaterns historia och hur det gick till när de träffades och startade teatern. Kristina berättar:

- Gary och jag träffades på en teater i London faktiskt, 1994. Och blev kvar där i elva år. Min första resa var med mitt band ”Pippi & The Butcher Birds”, men 1997 hamnade jag på The Royal Central School of Speech and Drama, en av de bästa skådespelarutbildningarna, och tog examen efter tre spännande år. Att jobba med teater har varit min dröm ända sedan jag var liten, så det var underbart. När vi flyttade hem till Göteborg 2005 hade vi som mål att starta en teater. Jag åkte runt till olika teatrar, fria grupper som Hagateatern och Teater Trixter och frågade hur de hade gjort och till slut kom vi i gång i liten skala. På grund av att vi redan från början satsade på att spela på engelska lyckades vi profilera oss direkt, fick till och med lite sponsring från Volvo, som uppskattade att det fanns en engelskspråkig teater för deras många utländska kunder. Efter några år fick vi kulturstöd av Göteborgs stad, Västra Götalandsregionen och statliga medel via Kulturrådet.

Det som slår mig när jag är på GEST eller andra mindre teatrar är uppfinningsrikedomen vad gäller scenografi och teknik, men även andra konstnärliga och tekniska lösningar. Kristina förstår vad jag menar och säger:

- Vi har ju inget annat val. Vi är glada att få kulturstöd från staden, regionen och staten, men tyvärr har de ju inte uppräknats i samma takt som inflationen, så ekonomin är den stora utmaningen. Det gör förstås att vi måste hitta kreativa lösningar, men det blir allt tuffare i branschen. Vi planerar ett år i taget, det enda vi inte kompromissar med är den konstnärliga kvaliteten.

Till skillnad från Kristina har Gary inte gått en skådespelarutbildning. Han har i stället lärt sig arbetet allt eftersom – nu 42 år på teatern. Jag frågar om hans bakgrund:

- Jag debuterade redan som 16-åring i föreställningen ”Oliver” (Twist) som en av Fagin's boys. Producent för föreställningen var den nu smått legendariske Cameron Macintosh, som hjälpte mig vidare att förverkliga min dröm att få jobba vidare på scenen. Jag var på National Theatre Studio och på The Royal Court och runt om i West End, hade två mentorer som var avgörande för min utveckling; Sir Alan Ayckbourn och Max Stafford-Clark, konstnärlig ledare på The Royal Court. Ayckbourn brukar sägas vara Storbritanniens mest spelade dramatiker efter Shakespeare. Jag tror att han har skrivit ett 90-tal pjäser. West End i London är ju Englands Broadway, det är där allt hände och fortfarande händer.

‍

Jag undrar hur han skulle vilja beskriva den engelskspråkiga teatertraditionen.

- Det är ju starkt präglad av naturalism, textbaserad teater på många sätt. Inte så lik Brecht eller europeisk postdramatisk teater, och språket är viktigt. Vi spelar allt på originalspråket och lägger stor vikt vid artikulationen, så att publiken ska höra vad vi säger, inte minst här i Sverige. ”Clarity is vital”. Eftersom vi spelar brittisk samtidsdramatik på originalspråk och presenterar nya dramatiker i Skandinavien har vi har ett gott rykte i England bland dramatiker och agenturer.

Kristina skjuter in:

- Det är också ett av skälen till att vi har ganska många unga besökare, inte minst gymnasieklasser där lärarna är mycket nöjda med att eleverna får se live-teater på engelska. Efter en tid fick vi också frågor från högstadieklasser och jag var lite skeptisk först för hur språket skulle fungera för de yngre grupperna, men det visade sig att det funkar riktigt bra. Nu spelar vi till och med för ännu yngre åldrar! Engelska är ett allt vanligare språk även för unga idag, med sociala medier, TV-serier och annat. Efterhand har vi också fått frågor om kurser i skådespeleri från publiken, så nu har vi kurser på fyra olika nivåer för vuxna och flera för barn och unga.

Jag undrar vilka som är de viktigaste framtidsfrågorna för de kommande tjugo åren och vi kan konstatera att teaterns lokaler efter ombyggnaden för ett par år sedan är utmärkta, så det är mest fokus på de konstnärliga frågorna och den framtida finansieringen. Gary förklarar att de har tagit små steg framåt hela tiden, men alltid först efter att ha säkrat finansieringen för det nya. Det minskar riskerna och allt får ta sin tid, vilket oftast är bra, en organisk utveckling.

De är också med all rätt stolta över att vara den största engelskspråkiga teatern i de nordiska länderna. Ända sedan starten har de haft mottot;

”We strive to create thriving international community through the celebration of theatre in English.”

Gary visar en artikel (Long read) av en av de mest kända teaterkritikerna i Storbritannien, Natasha Tripney som i den största teatertidningen ”The Stage” skildrar hur den engelskspråkiga teatern har det utanför UK. Och GEST ligger onekligen rätt i Göteborg, som har en lång tradition av internationella samarbeten, ända sedan staden grundades. Flera brittiska affärsmän med de klassiska familjerna Gibson och Dickson i spetsen gjorde djupa avtryck i staden under många år.

Detta leder fram till nästa viktiga framtidsfråga – samarbeten av olika slag. Både inom staden och internationella samarbeten som festivaler, gästspel och samproduktioner. GEST har hela tiden haft fokus på internationella samarbeten och Kristinas första uppsättning som dramatiker var ”Expectations”, där hon även stod på scenen, en föreställning som vann The Fringe Award for Outstanding Theatre i Edinburgh 2010. Hon har sedan dess skrivit ytterligare några pjäser för GEST. De har också redan från starten introducerat nya engelskspråkiga dramatiker och pjäser förSkandinavienpremiärer, som sedan översatts och spelats på andra scener iSverige. En av de första var Dennis Kelly med pjäsen ”After the End” 2008, Kelly kommer tillbaka på GEST i höst med ”Girls and Boys” i regi av Kristina.

Samarbeten med andra europeiska teatrar har också varit vanligt förekommande. Två gånger har man gjort samproduktioner med Ontroerend Goed från Belgien utifrån deras koncept, t.ex. ”Are we not drawn onward to new erA”, 2021 och ”Handle with Care” 2025. Några andra samarbeten har man haft med The Gate Theatre och Northern Lines /The Javaad Alipoor Company som gästade Göteborg 2014 och 2018 meduppsättningarna ”Grounded” och ”The Believers are but Brothers”. Men ävenmindre samarbeten av olika slag har präglat verksamheten sedan starten.

På senare år har detta utvecklats en hel del även på andra håll i Göteborg. I slutet av april arrangeras den årliga kongressen för ETC, European Theatre Convention, för första gången här i Göteborg, Europas största teaternätverk med ett sjuttiotal medlemmar.

Och nu är planeringen för hösten igång.

- I höst ska jag, som sagt, regissera ”Girls and Boys” av Dennis Kelly, något jag verkligen tycker ska bli roligt, säger Kristina.

Gary skjuter in att man också funderar på att göra en särskild temadag på Alla hjärtans dag, med kärlekspoesi, inte bara Shakespeares sonetter, utan annan engelsk kärleksdiktning. Och dessutom används foajén ibland för olika utställningar, just nu en minnesutställning för de tjugo årens verksamhet, fint sammanfattad.

Så det finns mycket att se fram emot avslutar Kristina. ”Bringing all this exciting new theatre to Sweden is so rewarding, I am living my dream.”

‍

‍

‍