"Barmhärtigheten" pekar på fördomar som leder till förhastade slutsatser

Cathrin Monell har sett Barmhärtigheten av ibodies på 3:e våningen. En föreställning som väcker tankar om vilka fördomar vi har som leder till förhastade slutsatser- och till slut de reaktioner vi fruktar.

Barmhärtigheten är ibodies nya föreställning, som spelas på 3:e Våningen i Sockerbruket. Föreställningen är skapad av Josephine Gray och Anmar Taha, som tillsammans också driver ibodies. ibodies är baserade i Göteborg, och deras föreställningar har spelats i Europa, Maghreb, Mashriq och Asien sedan 2009. Medverkande i Barmhärtigheten är Lena Dahlén, Jonny Berg, Sebastian Ruiz Bartilson och Anmar Taha.

Kvinnan sitter och skriver för hand i en anteckningsbok, då en man kommer in. När mannen högljutt gråter kommer en likadant klädd man in, sneglar på kvinnan, lägger sedan en tröstande hand på den gråtandes rygg. Kvinnan fortsätter skriva. En tredje man drivs med sparkar upp från att ha varit dold. Männen interagerar med varandra, sitter med ryggarna mot oss och mumlar något unisont - är det en ritual eller någon form av bön?

Alla dansarna är mörkt klädda. Kvinnan barfota i långklänning med det ljusa håret i en lös knut. Männen har alla svart kostym med svart t-shirt under och svarta kostymskor. De har kalotter som sitter tätt runt huvudet och skägg. Väggarna är mörka med nästan osynliga infällda luckor och dörrar. I övrigt består rekvisitan av två låga vita lådor, som tjänar som bord och bänkar, och en vit rektangel på en av väggarna. Största delen av verket spelas i tystnad, förutom publikens ljud och de repliker på olika språk som yttras, ofta på ett sätt som gör att ordens innebörd inte går fram. Jag hör svag pianomusik som tycks komma från ett annat rum, men vet inte om den är en del av verket eller en slump.

Scen för scen skiftar sammansättningen och dynamiken. Är personerna desamma, eller olika i varje episod? Jag blir medveten om mitt eget behov av att se, tolka och förstå hur andra människor beter sig och interagerar med varandra omkring mig. När männen plötsligt börjar slåss väcks ett obehag, en ännu starkare vilja att förstå vad det betyder - är det farligt, vilka är de? Rädsla väcker ett behov av kontroll. Mot slutet av föreställningen sker oväntade vändningar som jag inte ska avslöja, men som ytterligare pekar på de fördomar som ofta leder oss till att dra förhastade slutsatser.

I vår iver att förstå vår omvärld och de faror vi tror oss se bygger vi murar omkring oss, och framkallar till slut de reaktioner vi fruktar. Med ledning i attribut och kläder som vi uppfattar som främmande, gör vi antaganden om människor omkring oss. Som dansarna hos ibodies rör vi oss samtidigt i olika miljöer, och försöker förstå vad som händer omkring oss - och påverkar samtidigt varandra på olika sätt. Hur kan vi leva tillsammans, med de olikheter vi ser och de likheter vi kanske inte ser? Kanske vore det enklare att visa öppenhet och barmhärtighet.

‍