Backa Teaters subtila finesser gör "1984" mer brännande än någonsin

"1984" på Backa Teater både skräms och känns och påminner om att makt, språk och frihet alltid är sköra – oavsett tid. Emma Aurora Vehre har sett.

‍
Det är en kontrastfull förbryllning att röra sig från ett vårsoligt Göteborg, där människor sitter på bryggorna och tycks leva i ett nästan övertydligt nu, till den grå, dystopiska verklighet som Backa Teater bjuder in till med “1984”, i regi av Monica Wilderoth. Ändå dröjer det inte länge innan man är där, i full närvaro, insvept i ett slags samförstånd kring de regler och den ordning som råder i denna nyinträdda värld.

Här träder Josefin Hinders scenografi in som en storslagen och närvarande kraft som både andas, talar och övervakar. På väggarna hänger affischer med partiets slagord: Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka, tätt följt av den obönhörliga parollen Storebror ser dig. Ovanför dem sitter den stora teleskärmen där övervakningsbilder från scenens händelser blandas med motivet av ett stort, ständigt vaksamt öga. Storebrors öga. Scenografin blir här mer än en kuliss; den fungerar som ett seende system som följer varje rörelse och sätter villkoren för det som utspelar sig på scenen.

Särskilt påtagligt blir detta när pjäsens sju personer intar scenen på rad. Deras rörelser är soldatlika, till synes känslokalla och lydiga, blickarna flackar vaksamt mellan varandra. Ändå uppstår i dessa fragmentariska gester en form av gemenskap, ett subtilt samspel mellan individ, rum och Storebror. Precis som väggarna tycks ha en egen närvaro blir personerna både individer och delar av en kroppslig manifestation av den ordning som styr dem. Detta spel mellan kropp och rum, mellan människa och makt, skapar ett nästan bultande scenrum och ger Monica Wilderoths “1984” just den ångestfyllda, mänskligt isolerade men samtidigt överväldigande närvarokänsla man hoppats på. Ångesten är så påtaglig att den nästan går att ta på, om man så vågar.

“1984” av George Orwell skrevs i skuggan av andra världskriget och skildrar en möjlig framtid där världen åter har slitits sönder av krig och där mänskligheten lever i ett permanent tillstånd av konflikt mellan totalitära stormakter. I staten Oceanien, där historien utspelar sig, styr Partiet med obeveklig järnhand och Storebrors öga är ständigt närvarande. Genom ett intrikat nät av övervakning, propaganda och psykologisk manipulation hålls individen i ett tillstånd där verkligheten själv blir flytande. Historien omskrivs, språket reduceras genom nyspråk för att olagliga tankar ska bli otänkbara, och känslor som inte kan inordnas i Partiets logik riskerar att förgöra den som bär dem.

När “1984” nu spelas på Backa Teater framträder Orwells 77 år gamla verk med ny, skärpt relevans. Det dystopiska landskapet är visserligen ett skräckexempel: ett samhälle där övervakningen är total och där individen helt är underordnad staten. Samtidigt uppstår en oroande igenkänning: en brännande symbolik som talar till vår tid, där sanningen skiftar, är fragmenterad och allt mer ifrågasatt. Det tycks finnas något i vår egen samtid som ekar av samma känsla, och även om linjen dras med symbolik och abstraktion lyckas detta förmedlas med slående precision.

I centrum står huvudkaraktären Winston (Agnes Hargne Wallander) och dennas gradvis växande kritik mot Partiet och Storebror. Winston rör sig bland kamraterna (Adel Darwish, Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Gunnar Klint, Emelie Strömberg) arbetar, äter, jublar för Storebror, samtidigt som en långsamt spirande längtan tar form: efter ett bevis på att allt är fel, efter likasinnade, efter närhet och mänsklighet. Men allt sådant är strängt förbjudet. Varje adjektiv som fortfarande bär spår av kärlek, värme eller intimitet är ett spår av en svunnen tid och måste utplånas, reduceras till ett enda ord: plusgod. Språkets makt över verkligheten blir tydlig – med varje ord som försvinner, försvinner också vår frihet och vårt jag.

Winston finner ändå kärleken i det oväntade mötet med Julian (Oliver Andersson). Deras relation är både innerlig och kraftfull, men samtidigt stel och trevande, som två nervösa tonåringar för allra första gången. Om detta är ett stilgrepp, faller det alldeles rätt: i en värld
där språket har berövats sina ord för kärlek, där fria känslor inte får existera och där Partiet uppmuntrar artificiell insemination för att utplåna sexualdriften, saknar de helt enkelt både språket och erfarenheten för närhet. Kärlekshandlingen blir därmed både främmande och nyskapande, och samtidigt en av de mest laddade formerna av motstånd.

De finner varandra i en kort filmisk kärlekssaga mitt i motståndskampen. För ett ögonblick ter sig allt oväntat vackert. I en ode till mänskligheten, i ett tal som bryter igenom det gråa, monotona och avhumaniserade, framträder något nästan gåshudsvackert. I bakgrunden sjungs Sara Parkmans Eros, agape, philia, och för ett kort ögonblick fylls världen av själva känslan av att vara vid liv. Kontrasterna i scenrummet skapar ett ögonblick av ren skönhet – så intensivt att jag i publiken nästan tror att mitt eget liv hänger på denna bräckliga stund, att jag själv är insvept i dystopin och måste ta vara på ögonblicket innan det försvinner.

Men allt det vackra når förstås sitt slut, och så även detta ögonblick. Liv byts mot död. Plötsligt befinner sig Winston tillsammans med flera av sina kamrater i underjorden, anklagade för brott mot Partiet och Storebror. Här blir sanningen obarmhärtig – flyktig, opålitlig, och varje försök att hålla fast vid minnet eller identiteten misslyckas. Bräckligheten i verkligheten blottas: den som har makten äger också historien. Parallellerna till vår egen tid gör sig återigen kännbar – inte heller de sanningar vi håller fast vid står säkra.

“1984” på Backa Teater visar detta med kylig precision. Här visas en dystopisk blick på ett klassiskt litterärt verk, samtidigt som den speglar det allra mest drabbande och nära i vår egen samtid. Ingen modernisering har behövts; den 77 år gamla texten står stadig, och Backa Teaters subtila finesser gör Orwells dystopi både närmare och mer brännande än någonsin. Den skräms, den känns och den påminner om att makt, språk och frihet alltid är sköra – oavsett tid.