Backa Teaters Odysséen - en homerisk meze som ger mersmak

Örjan Andersson intar Backa Teaters stora scen med en uppsättning av Homeros “Odyssén” i bearbetning av Magnus Lindman. Åke Östergren var på premiären och tycker att det antika dramat är roande och fantasieggande i denna nytappning.

Över älven och in på nästa teater. Efter en höst på Folkteatern vid Järntorget tar Örjan Andersson sitt kompani Andersson Dance på en kort seglats till Lindholmen och Backa teater där de sammanstrålar med husets ensemble för att sätta upp Homeros Odysséen. Dramaturgen Magnus Lindman har bearbetat eposet och bredvid Andersson vid rodret står återigen ljusdesignern och scenografen Chrisander Brun. 

Odysseus irrfärder och äventyr på vägen hem från trojanska kriget är välkända. I Anderssons Odysséen ger Telemachos inledningsvis en kort exposé över sakernas tillstånd, sedan slängs vi direkt över till Odysseus redogörelse för sin mödosamma hemfärd. Vi erfar Odysseus överlista den människoätande men smårolige cyklopen Polyfemos; häftigt förbannas av Poseidon; förundras över de flummiga lotusätande lotofagerna; föräras en dyrbar gåva från vindarnas herre Aiolos och förspilla densamma; undkomma nyckfulla kåta Kirke; slugt bunden vid masten avnjuta sirenernas skönsång; styra den kvalfulla strapatsen mellan det månghövdade odjuret Skylla och havsvirveln Karybdis; och slutligen, nesligt förlora sina sista kamrater i den ödesdigra kampen mot hungern hos solguden Helios. Sedan hemkomstens triumf efterföljd av en kaotisk upplösning.

Chrisander Bruns scenografi och ljus påminner om en industrilokal. Det är mörkt, hårt och stora avstånd. Neonljus med blånande och molnvit grundton, vilket samspelar väl med Josefine Lindskogs mask och kostym. Ensemblens dräkter är slimmade, fotsida, långärmade och går från skimrande havsblått till stormgrått i flytande mönster. Allt i rummet går att flytta på förutom en ryggrad av washlampor i taket. Tre träramar, stora fläktar, en ljuspanel med lysrör och en monumental skärm, vars ena sida visar en stormgrå himmel, den andra skärmens nakna stålkonstruktion. Rummet är i ständig rörelse och nya rum uppstår på lekfullt vis genom enkla förflyttningar av sceneriet. Hela scenrummet används till fullo av ensemblen, även gradängen, dock utan att det känns påträngande, snarare finns det ett välkommet moment av överraskning som genomsyrar föreställningen. Om scenografin överlag är dunkel och hård utgör Athenas pimpade permobil ett lustigt och färggrant inslag. Farkosten kan liknas vid en fångad gryning, där Eos rosenfingrade sken hänger som en krona över gudinnan där hon sitter. Ovanpå det hela ligger Simeon Hillerts astrala, ödesmättade musik, där egna kompositioner varvas med kända stycken såsom Hans Zimmers soundtrack till rymdodyssén Interstellar. 

Det är i Hermes bevingade skor Örjan Anderssons Odysséen drar iväg. För det går snabbt, mycket snabbt. Och det är stojigt, men också skojigt, ganska ofta till och med. Magnus Lindmans bearbetning av världslitteraturens mest berömda epos har valt ett säkert spår genom att fokusera på Odysseus irrfärder, men tagit ut svängarna genom att även lyfta fram det nyckfulla och inte sällan komiskt motsägelsefulla i hjältens karaktär. Vi ser å ena sidan den munvige Odysseus röja alla hinder som kommer i hans väg med förslagen list och tapper kraft, å andra sidan hur det nakna våldet ständigt är närvarande i hans fotspår. Odysseus mannar käkas, krossas, förvandlas, drunknar och förgörs. Vi beundrar Odysseus men hans framgång kantas onekligen av en himla massa död. I Örjan Anderssons regi blir det makabra i Homeros epos ofta dråpligt men inte utan både allvar och ömhet. Med blicken på det som sker vid sidan av Odysseus bragder lyfter föreställningen fram hjältemytens skuggsida. Odysseus är antikens mest ryktbara hjälte – men frågan är till vilket pris? Hans underlydande, tycks Anderssons svar låta. Det sker visserligen ingen djupdykning i makt- och arbetskritik men inslaget är tankeväckande och Odysséen får en sälta vid sidan av det lustiga och schvungfulla. 

Vem som är vem i föreställningen skiftar genomgående. Till en början släpar min förståelse efter ett ögonblick, men snart hajar jag: Odysseus är ingen och alla. Endast Athena, som kontrollerat gestaltas av Gunilla Johansson Gyllenspetz, förblir densamma. Den konstanta rotationen skapar till slut en dynamisk enhet av dansare och skådespelare. I Odysséen är samspelet mellan dans och teater dock nedtonat i jämförelse med höstens Ett drömspel på Folkteatern. Dansen står här tillbaka för skådespelet och blir mer av en homerisk stilfigur än ett konstituerande element av berättandet. Den bidrar med en sensibilitet som saknas hos eposets Odysseus och jag skulle med lätthet kunna föreställa mig en antik fris visa Kalypso (Sofia Sangregorio) och Odysseus (Daniel Staaf) intimt gestaltade farväl eller Poseidons (Joseba Yerro Izaguirre) stormslitna vredeskoreografi. Det finns fler av dessa små minnesvärda bilder: Odysseus naiva ödmjukhet i rolig gestaltning av Ulf Rönnerstrand; Eleftheria Gerofokas intensitet; Ove Wolf och Rasmus Lindgrens vältajmade sarkasmer; i Nikola Borggård Gavanozov finner Telemachos och Öronlockus ett naturligt hem; och Emelie Strömbergs vilt passionerade Kirke roar. Underhållande och berörande karaktärsstudier som gärna hade fått vara lite längre, men endast för att man blir nyfiken på dem.

Jag har själv försökt läsa Homeros med gymnasieklasser och ställts inför den heroiska motståndskraft eleverna uppbådar i mötet med hexametern i Odysséen och Iliaden. Visst, vi kan diskutera kunskapens förflackning hit och Pisa-mätningar dit på tal om vår svaghet för det lättsmälta och lättuggade. Men det skadar inte alltid att gå ungdomen till mötes och göra något antikt medryckande genom att paketera om det. Sysslade för den delen inte Homeros själv med det, ompaketering? Därtill tror jag att Backa Teaters Odysséen kan få både en och annan att bitas av teaterkonsten, för deras pikanta homeriska meze ger mersmak. Andersson med ensemble lyckas – trots all fart och jättemycket fläkt – göra modern och fantasieggande teater av Homeros Odysséen. Men själv tar jag med mig något desto mer stillsamt: Ett litet, nästan ohörbart flås från under gradängen alldeles i slutet, då ensemblen – förutom Odysseus givetvis – med möda knuffade läktaren och med den hela publiken bort från Ithaka och vår hjälte. Gradängen blev ett skepp. Min stol en mast. Ett förhållande det inte är dumt att tänka på ibland.

___

"Odyssén" spelas till och med den 3 maj på Backa Teater.

FOTO: Ellika Henrikson