Absurd humor och provokativt trams i "En jättehärlig dag" på Folkteatern

Björn Sandmark har sett "En jättehärlig dag" på Folkteatern. Han ser en föreställning som tar avstamp i det provocerande tramsiga, men där humorn inte riktigt träffar honom. ‍

”Bråddjupet nås via det provocerande tramsiga” står det i programmet till konstutställningen ”Den lilla, lilla människan”. Denna utställning är själva scenrummet  och även publikens ingång  till  föreställningen ”En jättehärlig dag”, som hade premiär på Folkteatern i Göteborg den åttonde november. Här debuterar författaren Maria Maunsbach som dramatiker och Nina Haber är tillbaka på Folkteatern som regissör.

Mette (Tove Wirén) och Mary (Malin Morgan) är, i princip, bästa vänner sedan barndomen och just denna jättehärliga dag i maj, när tulpanerna prunkar i rabatterna och solen ler, har de bestämt sig för att träffas och tillsammans med publiken uppleva denna spännande performativa och interaktiva utställning.  Och även förhoppningsvis nå några stora upplevelser tillsammans med guiden Andreas (Ludvig Stynsberg). Ana Stanisic spelar Ballerinakex-rulle, Eros-staty och flera andra roller i utställningen på ett fint sätt.

Maria Maunsbach berättar i programmet om upprinnelsen till pjäsen - ett besök på Vasamuseet. Ett besök som tydligen spårade ur så mycket att hon själv och hennes medföljande väninna blev portade från museet på livstid. Om det är ett litterärt grepp, och att det var just Vasamuseet, kan lämnas därhän, men skeppet finns med i  utställningen på scenen.

Andra teman är Eros 2.0, som gestaltar eventuell kvinnligt penisavund och får Mette att falla tillbaka i minnen av relationen med den narcissistiske Silas, vars viktigaste tillgång tydligen var hans stora kuk, i övrigt tom i bollen. Här finns också barndomsminnen med Ballerinakex och med temat ”Min mor” som Stanisic gestaltar, kravlande omkring i Sverigedräkten med en falukorv runt halsen, en falukorv som Mette sedan skär i småbitar under ett engagerat samtal med Mary om moderskap.

Därutöver smyger rödräven omkring i utställningslokalerna och parken utanför, och det temat aktiveras genom att besökarna ska fästa en rävsvans på varandra, en öppning som guiden Andreas för övrigt viftar bort som irrelevant. En del annat händer som möjligen kan relateras till det  ”provocerande tramsiga” som nämns i programmet.

Men detta är alltihop bara de yttre förutsättningarna. Dialogen mellan Mette och Mary handlar om deras långa vänskap, dess toppar och bottnar. En kortare period i 25-årsåldern träffades de knappt alls, annars har de stått varandra nära och stöttat varandra i även de värsta stunderna i livet. Tove Wirén och Malin Morgan spelar sina roller med bravur och dessutom väl synkroniserat. De pratar och viskar, skrattar, gråter och skäller med samma träffsäkra energi och utmanas bara ibland av guiden och det levande konstverket, även det med bästa timing. Det är bitvis absurd humor och stora delar av publiken vrider sig av skratt, om och om igen.

När guiden Andreas mot slutet ligger ihoprullad på golvet och Ana Stanisic berättar om hans trista liv med taskig barndom i fattigdom, avhoppade studier, en enda misslyckad relation och inga framtidsutsikter är det svårt att inte bli bedrövad. Mette och Mary tittar deltagande och tröstar som de kan, men strax är de tillbaka vid utgångspunkten, en härlig majdag, som dessutom hade varit så givande och ja – jättehärlig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förstå själva berättelsen. Kanske är det så att man måste ha en speciell form av humor, som jag saknar, för att uppskatta uppsättningen. Det bråddjup som man ser ner i av det ”provocerande tramsiga” kanske är tänkt att uppnå just det som följer i utställningsprogrammets inledningstext – att man i publiken  är en varelse med patetiskt känsloliv som ska känna sig ”särskilt träffad när man tvingas möta de val som antingen förhöjer eller förpestar livet”. Och när man lämnar kommer man ut som en större människa, eller möjligen en ännu mindre.

Det framstår för mig som om det är föreställningens syfte – för egen del hamnade jag tyvärr i det sista alternativet. Järntorget kändes ännu stökigare än vanligt när jag kom ut i Göteborgs grå och fuktiga novemberkväll.

‍

‍

‍