"12 Songs" - Ane Brun och Kenneth Kvarnström i gemensamt verk

‍

En perfekt kollektion pusselbitar, men passar verkligen allt som är bra också ihop? Linda Brelin har sett “12 songs” på GöteborgsOperan.

Jag borde köpt ett program och jag borde kanske gått en kväll som erbjöd försnack och eftersamtal. Men det gjorde jag inte, utan gick och såg GöteborgsOperans “12 songs” med nyfödd blick. Föreställningen är ett samarbete mellan koreografen Kenneth Kvarnström, musikern Ane Brun, GöteborgsOperans Danskompani och GöteborgsOperans Symfoniorkester - och ges dessutom denna kväll tillsammans med Sharon Eyals hyllade dansverk Saaba efter pausen. En “helkväll”, som Operan själv beskriver det.

Väl på plats i salongen inleds “12 Songs” med att Ane Brun sitter med ryggen mot publiken och dansarna entrar scenen. Scenen är till att börja med avskalad, med dansarna försiktigt klädda i mörkblå och grå toner. Ane Brun sjunger sedan till och för dansarna i de tolv låtarna. Ibland är hon en betraktare, ibland går hon själv in och ut ur koreografin. Hon kläs i olika utstyrslar som blir mer och mer spektakulära för varje sång som sjungs. Parallellt blir scenen också allt mer kaotiskt beklädd. Dansarna iscensätter och tolkar låttexterna i illustration och abstraktion, samtidigt som Ane Brun sjunger och rör sig med en pondus som gör henne till en självklar del av ensemblen. En inte helt enkel uppgift att ta sig an bredvid danskompaniet. Själv hade jag fått panik bara av tanken att lyfta på en arm bredvid dessa gudalika dansare. Men Ane Bruns självklarhet bidrar till en både mäktig och mänsklig ton i verket.

Att Ane Brun är bra och Kenneth Kvarnström är bra och GöteborgsOperans Danskompani är bra och GöteborgsOperans Symfoniorkester är bra - det är det ingen som helst tvekan om. Eller bra och bra, jag menar såklart otroliga. Samtidigt kan jag inte riktigt vila i verket utan fastnar i funderingen: Hur hamnade ens Kenneth Kvarnström och Ane Brun i samma verk? Jag borde som sagt köpt ett program. Istället sitter jag i publiken och spekulerar. Kommer “12 songs” från ett genuint konstnärligt intresse för varandra, eller är detta ett samarbete som uppstått via en marknadsavdelning som velat sälja ett kommersiellt gångbart koncept?

Det är inte helt lätt att avgöra från salongen. I vissa stunder ger verket bilden av att det funnits en genuin vilja att integrera två väldigt starka konstnärskap. Då skapar det en spännande synergi, som stretchar på ramarna för vad vi vanligtvis lägger i olika genrer. Ibland skapar det en helt ny sådan. Samtidigt dras verket med en viss övertro på att allt som är bra också ska passa ihop, istället för att helt och fullt lita på det som kan uppstå i mellanrummen. Hela idén i sig är så spektakulär att den ibland istället ger skenet av att ha skapats för att ge publiken ett “bra koncept”.

När jag är hemma igen känner jag mig tvingad att klicka in på den digitala introduktionen på Operans hemsida för att ta reda på vad som egentligen är sant. Är “12 songs” ett utfall av ett konstnärligt möte, eller en snygg idé från någon med känsla för sälj och publikutveckling? I introduktionen sägs det, om än i förbifarten och i lite luddiga termer, att Kenneth Kvarnström faktiskt skickat frågan till just Ane Brun om att medverka. Skönt, tänker jag först. Men ställer mig samtidigt emot att försnack, eftersamtal och digitala introduktioner behövs för att förklara verket, istället för att fördjupa det.

Kanske är det som med mat. Alla goda smaker ska inte ätas ihop, även om en del menar att pommes frites är jättegott att doppa i mjukglass. Nu håller visserligen både dansen och musiken i verket långt högre konstnärlig kvalité än att förväxlas med så kommersiella smaker. “12 songs” är nog lite mer som ett släktrecept. Det behöver några fler test och generationer på sig för att mogna. Upplyftande är det därför att se Saaba efter pausen, som även utan någon som helst kontext känns skapat utifrån ett omfattande konstnärligt undersökande, där idéerna går helt hand i hand med utförandet.

‍

Foto: Tilo Stengel

‍