Reportage

‍CirkusKvarnen - en plats för tålamod och passion‍

Linda Brelin
-
24/4/2024

I Grohed precis utanför Uddevalla ligger CirkusKvarnen som sedan invigningen 2021 har blivit en plats för undervisning, residens och produktioner. Byggnaden upprättades i den världsberömde cirkusartisten Reinos ära, på marken där han en gång lärde sig att gå på lina. Den ägs och drivs idag av föreningen Reinos vänner. Scenkonstguiden har varit på utflykt för att få en rundtur och träffa cirkusartisten Johanna Abrahamsson, verksamhetsledare och drivande kraft i bygget av CirkusKvarnen.

Johanna Abrahamsson rullar in med cykeln över den snötäckta altanen på baksidan av CirkusKvarnen. Hon säger att hon såg till att cykla så hon skulle bli varm nog för att klättra upp i tyget för bilderna. Vi börjar också just med det, att kliva rätt in i CirkusKvarnens hjärta, det stora oktagonformade rummet täckt att ljust trä som mäter hela 10,5m upp till taknocken. Där klättrar Johanna snabbt och enkelt upp i tyget. Hennes huvuddisciplin är egentligen lina, men hon för sig enkelt fram i tyget och ser till att vi får några bra bilder innan hon glider ner igen, slänger på sig en tjocktröja och tar med oss på en rundtur. 

Vi börjar i det lilla muséet som ligger precis invid huvudentrén. Där kan man läsa om Reino och Elsie - de två cirkusartisterna som inspirerat hela bygget av CirkusKvarnen. Reino växte upp invid det gamla sågverket som låg på samma mark som byggnaden vi nu befinner oss i ligger. Det var också precis här som han själv upptäckte cirkus, efter att ett cirkuskompani stannat till vid sågverket och frågat om de fick ta sågspån mot fribiljetter. 

– Reino blev så inspirerad av föreställningen han såg så han började slå volter i sågspånet och stå på huvudet på mjölsäckarna. Grannarna undrade lite hur det egentligen stod till med mjölarns pojk eftersom han inte var så aktiv i själva arbetet på sågverket. Men sen blev de ju väldigt stolta, för han blev ju så småningom väldigt känd. 

Reino, som egentligen hette Karl-Otto, valde så småningom lina som huvuddisciplin. Tillsammans med akrobaten Elsie, som sedermera blev hans fru, turnerade de världen över. Men efter många år på vägarna bestämde de sig slutligen för att flytta tillbaka hem. På väggarna i museet som Johanna visar oss runt i sitter bilder och hänger vackra kostymer från olika föreställningar och i en liten glasmonter ligger Reinos enhjuling utan sadel. Han är fortfarande den enda i världen som lyckats cykla på slak lina ståendes på händer.

Johanna själv växte upp i närheten av sågverket och kom i kontakt med Elsie och Reino när hon var sju år och de skulle spela föreställning lokalt på orten. Hela byn gick dit för att titta och Johanna blev helt uppslukad av Reinos konster på linan. 

 – Så pappa spände upp en lina hemma, eller egentligen en båttross, mellan äppelträden. Där tränade jag från att jag sju år till att jag var tolv. Gräset under var helt lerigt, jag trillade ju ner hela tiden, men jag tyckte det var så, så roligt. Sen läste jag i tidningen att Reino skulle starta cirkusskola i en gymnastiksal i närheten här och då anmälde jag mig direkt. 

Johanna var så engagerad på träningarna att Reino och Elsie snart förstod att en timme i veckan inte skulle räcka för henne. De bestämde sig därför för att spänna upp en lina inne i sågverkets kvarn som hon kunde gå på utöver träningarna i gymnastiksalen. Men det var kallt och drog i lokalen och sakta började en tanke om att bygga en riktig cirkusbyggnad växa fram. Det skulle dock först vara efter Reinos död som det skulle komma att bli verklighet.

I det lilla museet finns också modellen som kom att inspirera till att byggnaden ser ut just som den gör idag. Inget av de förslag Johanna hade mottagit från arkitekterna kändes helt rätt, så hon blev ombedd att visa hur hon tänkte. Med hjälp av gamla te- och kvargpaket skapade hon en modell och byggnaden blev tillslut nästan precis så - ett stort rum med högt i tak inspirerat av både kvarnen och formen av ett cirkustält

Men att bygget skulle bli verklighet var ingen självklarhet. Under många år kämpade Johanna med att få till finansiering. Det verkade som att alla ville att CirkusKvarnen skulle finnas, men ingen vågade vara först med att satsa pengar på bygget. Lösningen kom tillslut via en ansökan till Allmänna Arvsfonden som gick in med fem miljoner i lokalstöd. Då vågade andra haka på och sponsorerna hopade sig tätt. Det stora engagemanget märks idag i varje del av byggnaden. Dörrarna har sponsrats av en gammal skolkamrat till Johanna och trappan byggdes gratis av en lokal snickare. Till och med altanen utanför huset visar sig ha varit en gåva - den gav byggbolaget till CirkusKvarnen i invigningspresent. Johanna tror att de byggde i helt rätt tid, att de kom igång före pandemin, krig och ekonomiska kriser kunde få så mycket sponsrat och donerat. Sånt som företag och privatpersoner idag förmodligen inte haft möjlighet till. Samtidigt gjorde också pandemin att Johanna verkligen kunde lägga tid på projektet, där hon annars hade varit ute och uppträtt och turnerat. Mitt i en lättnad av restriktionerna kunde CirkusKvarnen tillslut invigas i november 2021. 

Utöver den imponerande takhöjden gömmer byggnaden flera lösningar som visar hur den anpassats just till cirkus. I golvet finns till exempel gjutningar i betong för att kunna fästa linor över rummet. Runt den stora salen finns en vacker balkong som både fungerar som mötes- och middagsplats för besökare och vid evenamang, men som också byggts med en tanke att kunna fungera som orkesterdäck.

Idag tränar olika cirkusgrupper flera dagar i veckan i kvarnen. Det är jongleringskurs, balanskurs, luftakrobatik, vuxengrupp och familjecirkus. I vuxengruppen ökar engagemanget för varje termin, ofta är det en förälder eller mor/farförälder som sett sitt barn träna i någon av grupperna och sedan blivit sugen själv. 

– Det är en väldig inspiration och kraft med just cirkuskonst, där man av någon märklig anledning ser någonting som är jättesvårt, men på något sätt är så inspirerande att man bara måste vara med och prova själv, säger Johanna och fortsätter:

– I cirkus finns något alldeles extra, det finns något i det fysiska, kreativa uttrycket som också kräver så mycket tålamod och allt det där som är långsiktighet. Allt det som är motsatsen till dagens instant-tänkande där belöningen kommer med en gång. Jag tror vi behöver det så mycket idag. Och den fantastiska stoltheten barnen får med sig när de klarar eller vågar något. Det bara lyser om dem ”jag klarade det”. Det är värt allt.

Utöver kurserna används kvarnen som residensplats för cirkusartister och på sommaren för lägerverksamhet. Men det är inte bara cirkusfolk den lockar, utan även lokala föreningar som behöver en plats att mötas på. Det märks att delaktigheten i bygget gjort att många på orten känner sig välkomna och varje torsdag möts den lokala biodlarföreningen i lokalerna.

Just delaktigheten och platsens historia nämner Johanna som framgångsfaktor för bygget. Att alla på bygden kände till Reino och att han och Elsie var så folkliga, trots att de turnerade världen över. Efter Reinos död startades föreningen Reinos vänner, vilket också gjorde att drömmen om CirkusKvarnen kunde förankras hos fler. Under bygget tog Johanna också med sina cirkusgrupper som tränade i en närliggande lada för att de gemensamt skulle titta på när de satte in fönstren på byggnaden.

– Det är viktigt att barnen förstår att det inte är självklart att en sån här plats finns. Men på ett annat sätt så hoppas jag ju för kommande generationer att cirkuskonst ska vara en naturlig del här. Det ska vara så etablerat.

Det märks också att CirkusKvarnen präglas av precis det som Johanna säger utmärker cirkusen. Tålamodet, passionen som verktyg för att övervinna svårigheter, den tekniska kompetensen och det konstnärliga uttrycket. Precis så är också kvarnen, som med sin lekfulla arkitektur är anpassad för både fysisk träning och kreativt skapande. Tack vare verksamhetsstöd från Västra Götalandsregionen har verksamheten kunnat växa organiskt och för varje termin ökar antalet deltagare och intresset för platsen allt mer. År 2024 blev Johanna utsedd till ambassadör för Uddevalla kommun och fick ta emot pris. När folk frågar Johanna om det blev som hon tänkte så säger hon alltid att det blev mycket, mycket bättre.

– Mitt stora uppdrag är just utifrån att jag fick den här möjligheten och gåvan av Reino och Elsie som jag vill föra vidare. Byggnaden möjliggör verkligen det. Vi hoppas att kunna inspirera så många barn och unga som möjligt till att få uppleva, prova cirkus och må bra av det.

– Nu är barnen sådär ”jag tränar cirkus på söndagar och fotboll på måndagar”. Det är så häftigt, att cirkusen nu är så självklar här. 

....

Fotograf: Linda Brelin

Linda Brelin

Linda Brelin är redaktör för Scenkonstguiden och verksam som projektledare, programläggare och cirkuspedagog. Hon är utbildad inom teater, cirkus, kulturgeografi och kulturprojektledning.